Jag vet inte om det är hippien i mig som talar, men jag har alltid tyckt att det där med stater som önskar förklara sig självständiga aldrig varit en större grej.
När Kosovo förklarade sig som en stat blev jag glad åt folket. Att Palestina och Västsahara är (ska vara) självständiga stater ser jag som självklart. Det säger sig självt att jag stöder Kurdistan, Baskien, Puntland, Tibet, Tjetjenien, Sameland och Skåne i kampen för självständighet. För min del har det aldrig varit en större grej – alla länder är ändå beroende av varandra – med handel och turism som två nyckelfaktorer.
De flesta i världen verkar faktiskt ha samma inställning i frågan. Vem vill inte se ett självständigt Kurdistan, ett självständigt Tibet eller ett självständigt Tjetjenien? En högljudd minioritet. Vi andra bryr oss för det mesta inte ett dugg, men tycker att om nu folk vill starta eget, så varför inte?
Därför blir jag högst konfunderad när jag ser den starka kritik Ryssland utsetts för när de erkänner Sydossetien och Abchazien som självständiga stater. Nu är jag inte dummare än att jag inser att det här handlar om något mycket större än de två stackars blåbärsnationerna. Men ändock. Om man nu kräver att Ryssland exempelvis ska erkänna Kosovo och låta Tjetjenien bilda en egen stat, varför har man då svårt att förstå att även Ryssland har sina intressen nu när de erkänner Sydossetien och Abchazien?
Det hela är ju ett enda stort ge och ta.
