Se till vänster, där går en arab

Jag började frysa på söndagen. Vilken var hur skumt som helst eftersom solen lyste, grannen solade och hejade glatt och folk gick allmänt i t-shirt. Jag frös.

Sen fick jag ömma leder, blev jäkligt trött, seg och svettig och insåg att jag hade feber. Ett ryck på axeln, det är bara att sova ut med alvedon.

Nope. Måndagen kommer. Jag vaknar, ser ett blekt ansikte, variga ögon och en rosa hjässa. Och jag fryser fruktansvärt. Vad fan ska jag göra med mig själv? Det är faktiskt det mesta jag kommer ihåg av den här dagen. Jag sov i alla fall på soffan i vardagsrummet, för det var för långt att gå till sovrummet, fem meter bort.

Har läst någon gång att om man har feber i över 48 timmar ska man kontakta läkare. Tisdag morgon. Jag vaknar och har fortfarande feber. Ser mig själv i spegeln och ser ut en rosa variant av elefantmannen, min hjässa har svullnat, ojämnt.

Ok, dags att bege sig till läkaren. Vilket inte alls låter attraktivt. Jag har de senaste 48 timmarna inte haft någon aptit, haft feber på runt 39-40 grader, mest befunnit mig i horisontellt läge och svettats – överlevt genom att äta den frukt och de grönsaker jag har i huset samt druckit rikliga mängder mjölk.

Det här är en parentes. Febern gav mig cravings. Jag tålde inte tanken på fast föda och fick tvinga i mig gurkor, tomater, äpplen, päron och bananer i ren överlevnadsinstinkt. Men mjölk, som jag inte är vidare förtjust i normalt sett, var plötsligt det enda jag tålde och ville ha riktigt mycket av. I am weird like that.

Hade en kort diskussion med mig själv att låta febern uträtta sitt verk. Vem behöver läkare? Insåg att det var idioten i mig som ville ta död på mig själv och kunde här lämna huset, med en mössa på huvudet och med stapplande, långsamma, yra steg. I min feberyra tar jag inte ens reda på vart närmaste närakut befinner sig, istället är det mot Flemingsberg och Karolinska jag drar min kropp med ren vilja.

Vilket är ett big mistake. Det är första helgfria dagen efter påsk. Bang boom. Fyra timmar väntetid. Sedan tittar en sån där typisk tv-läkare (lång som satan, vältränad, solbränd, gråhårig, runt 40) på mig i 30 sekunder, petar på mig två gånger och säger:
- Rosfeber. Jag skriver ut antibiotika.

Jag ser ut som ett fågelholk. Säger säkert ”huh?”, men vill komma hem och lägga mig. Tackar väldigt mycket för penicillinen och skakar hand. Resan hem kommer jag inte ihåg heller. Klockan är 14:00 och ordern från doktorn är att jag ska klämma in en dagdos under resterande dag. I do so. Min kropp tycker att jag är en idiot, men det kan den själv få vara, när jag vaknar på onsdag är jag feberfri, men svag som en kattunge från L’Oréal-laboratoriet.

När jag skriver det här nu är jag inte ännu på topp. Huvudvärk kommer och går, jag skakar lite för mycket med knäna när jag ska röra mig på allvar. Aptiten är dock helt tillbaka, och vägen till fullt frisk kan då inte vara långt. Ser fortfarande ut som en rosa version av elefantmannen, om än lite mindre svullen numera.

En slutnotis. Feberdrömmar. Är de inte för härliga? Under mina tre nätter feber hade jag världens mest absurda feberdröm. Ja, samma, den återkom. Jag var en analyserande filosof som var tvungen att ifrågasätta, förklara, teorisera samt bevisa vartenda tanke och föremål som dök upp under min sömn. Jag analyserade allt, precis allt! Det är den värsta mardröm jag varit med om. Ett av symptomen till rosfeber är huvudvärk, och allt analyserande gav mig huvudvärk. Jag fick be mig själv att snälla, snälla sluta.

Bara för att fråga mig själv:
- Vad?
- Varför?
- Hur?

För att sedan svara mig själv med en lång harang som tog timmar. Feberdrömmar alltså… de ger mig rysningar.

SvD:s Sanna Rayman ondgör sig över den ”Inhumana protesten mot privatvård” i ett inlägg.

”Jag kan inte hitta någon annan förklaring än att själva tanken på att ett rikt barn kanske får vård snabbare än ett lite fattigare barn för en del människor är så stötande att de hellre låter både det rika och det fattiga barnet vänta längre.

Det är en enormt obehaglig och direkt inhuman föreställning om vad rättvisa är.”

And that’s where the cookie crumbles… Jo, vissa av oss tycker faktiskt att det är stötande att ett rikt barn har möjligt att få vård snabbare än ett fattigare barn. Och i en bra värld låter man inte både det rika barnet och det fattiga barnet vänta längre utan man ser till att ge båda den vård de behöver lika snabbt.

Men visst, har man borgliga glasögon på sig är det kanske helt okej att den som har pengar får komma före. Rayman jämför ju tidigare situationen med möjligheten att kunna handla i dyrare butiker eller på H&M, det är ju ingen som protesterar mot de dyra butikerna…

Själv kan jag tycka att en människosyn där handel på H&M jämförs med sämre vård för fattiga säger det mesta…

Jag kände mig bara onaturligt trött, hade gjort det en längre tid och hunnit bli irriterad på både det och mig själv. Som värst var det när jag skulle hjälpa min bror flytta förra helgen och märkte att jag inte ens orkade gå upp för trapporna till andra våningen utan att flämta lungorna ur mig.

Det var på tiden att kolla med distriksköterskan för att få bekräftat att jag kanske var trött av en medicinsk anledning.

Jag hade rätt.

Cirkusen som satte igång efter mitt besök hos läkaren har ännu inte lagt sig. Blodprover, röntgen, slangar, övervakning och övernattning hos St: Görans. Mitt blodvärde var så lågt att alla jag mötte trodde att jag skulle svimma framför dem – aningen komiska reaktioner utspelade sig.

Fyra påsar blod har jag nu fått i mig, skriver inlägget hemifrån sedan jag fått permission. Det blir provtagning tidigt imorgon och ytterligare tester på måndag. Oddsen ligger nu på magsår – någonting jag inte kan relatera till – har inga av symptomen – men tydligen kan man få symptomfria magsår.

En sak har jag lärt mig av allt det här. Mitt förtroende för sjukvården har ökat. Man har hört skräckhistorierna och varit med om ett par själv. Min behandling har dock än så länge varit exemplarisk.

Det jobbiga är bara att jag inte känner mig sjuk. Till och med tröttheten har ju försvunnit efter vampyrbehandlingen.

Känns som att anpassningen av bloggen får vänta ett par dagar till.