Tag Archive for skrivande

Recensioner, igen

I Super PLAY #122 tilldelas spelet Auto Assault betyget 2 av 10. Det här genererar genast en tråd om att recensionen av Auto Assault är den sämsta i Super PLAYs historia.

Argumentet är att ”recensionisten recenserar ur ett perspektiv helt orättvist imot spelet, han försöker få det att vara spelet han gillar och struntar i allting som har med spelet att göra!”

När redaktören Alfred Holmberg försöker förklara att recensionerna i Super PLAY är subjektiva och att använda just det argumentet mot tidningen inte fungerar fördjupas kritiken med citat från annat håll.

”The guy has a biased opinion and has his own vision on what mmorpgs should be.”

”I don’t even feel like going over his crappy personal review, people like him are the reason why I don’t read megazines and would rather read player-made reviews in websites like mmorpg.com”

Det är alltså subjektiviteten i tidningen som attackeras. Synden ligger i att recensenten faktiskt skriver det han tycker istället för att ta emot en muta och sedan stämpla en 10:a på valfritt spel.

Sådan argumentation kan aldrig leda någon vart. Och ju snabbare läsarna förstår detta desto bättre.

Följ diskussionen och hoppa gärna in själv hos Super PLAYs forum.

29 bokstäver

w.jpgGrattis Sverige, vi har fått en ny bokstav!

I årets upplaga av Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) har man nämligen börjat särskilja mellan V och W. Vilket är på tiden om man frågar de flesta.

En av de trassligheter jag stötte på när jag skulle lära mig svenska var just det faktum att man likställde de två vitt skilda bokstäverna. Jag hade det engelska alfabetet som referens och att man inte skilde mellan ”vi” och ”double u” var väldigt konstigt.

Men nu har alltså ord som webb, walkie-talkie och twist berikat det svenska språket och vi har fått 29 bokstäver istället för det gamla 28.

Det tål att firas med ett härligt ”Weeeeeeeeeeee!”

DN vet mer.

Lärt mig idag

1. Bloggar är offentliga.
2. Dagstidningarnas speljournalister gillar inte spelpressen, och några håller med.
3. Speljournalistiken håller på att bli en dokusåpa, snälla håll mig utanför.

Extra bonus: Dagens skrivbord

Mer offentlig än förut

Jag tog ett beslut rätt tidigt om att inte tala om den här bloggens existens för folk jag kände i det vardagliga livet. Det hade säkerligen att göra med att bloggar absolut inte är dagböcker på nätet (är det det här som kallas oxymoron?) och därför ville jag behålla min blogg så privat som möjligt samtidigt som jag spred ut den så mycket jag kunde genom diverse sökmotorer och bloggportaler.

Jo, det är rätt motsägelsefullt.

Idag kom det dock fram på jobbet att jag bloggar i ett mail med tillhörande länk (vinkelivink allihopa!) och på ett ögonblick blev bloggen mer offentlig än förut.

Det här kommer knappast att förändra mitt sätt att skriva, eller vad jag väljer att skriva om. Jag har aldrig varit för att skriva in känsliga uppgifter på en webbsida. Man vet ju hur lätt det är att sådan information hittar ut, speciellt när man absolut inte vill det. Allting kommer med andra ord att fortsätta som vanligt.

I och för sig… det är kanske en idé att gå tillbaka ett par inlägg och radera det där om att komma ut…

Jag?

En träffande (?) bildserie om professionella kritiker.

Pearls Before Swine av Stephan Pastis.

Är det där jag?

Förhoppningsvis inte. Jag älskar att spela och ännu mer att skriva, att jag får chansen att kombinera båda och få betalt för det är rena himmelriket.

Den dagen jag blir bitter ska jag lägga av. Jag vill varken börja hata spel eller skrivandet i sig.

Sonnettmaskinen

Jag retar mig på DN:s Sonnettmaskin. Poesi på burk, det är ett billigt sätt att leka kreativ. Jag har aldrig varit bra eller intresserad av poesi och jag tvivlar på att jag kommer att sätta in mig i skrivstilen. Det känns värdelöst att sätta ihop ord, meningar och rader av ord som inte ens behöver ha någon betydelse för att ändå hyllas av läsare.

”Man behöver ju inte förstå – eller ens tycka om det. Det är ju poesi.”

Värdelöst. Text som inte kan kritiseras, som inte skapar diskussioner, som inte berör är värdelös. För min del ligger poesin där. Som en värdelös tingest. Desto mer när de som skriver poesi häller ut hela sin själ i orden. All den här energin hamnar i… ingenting. Och poesi är ingen tröst. Har någon träffat en glad poet?

Jag pekade och klickade med DN:s sonnettmaskin.

Att födas. Man kan inte protestera
Och inte har man kunnat förutspå
Man skriker högt, men ingen tycks förstå
Det känns som om man skulle explodera

Man mular sina kompisar med lera
Man skriker så man närapå blir blå
Då nyper någon plötsligt i ens tå
Ens kropp, ens minne ­ allt tycks haverera

Kan någon enda människa förklara!
Men allt man kan få fram nu är ett skrik
Det är ens öde, att man dömts att vara

Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man hävdar att man luffat i Sahara
Nu får man ingen puss. Man får en pik

Jo, det blev precis lika illa som jag trodde. Och ni har ingen rätt att tycka någonting om min sonnett. Det är ju poesi.

Fem i ett

Den smått suggestiva titeln ”Fem i ett” är namnet på den roman jag arbetar på. Olikt många andra känner jag mig aldrig tillfreds med mitt skrivande om jag inte kommer på en titel först.

Det finns säkert en psykologisk förklaring för dem som orkar.

”Fem i ett” alltså. En väldigt fyndig titel om jag får säga det själv. Anknyter självklart till handlingen på mer än ett sätt – ibland uppenbart och ibland inte.

Arbetet går rätt slött måste jag erkänna. Men än finns det tid. Jag bara ska hinna!

Spoiler

Har inte bloggat på länge. Det känns som om jag har ett lager ord i skallen som behöver tömmas varje dag. I dagarna har jag skrivit mycket annat – och därmed saknat inspiration till ett inlägg.

Men så hittade jag en definition av ordet spoiler hos Eurogamer och kände mig tvungen att dela den med er:

”I was particlaurly irked at an Easter mass this year when we were told that a so-called Jesus had died for our sins. Having only read the Old Testament I was shocked to discover this amazing plot twist.”

Guld!

Oops, jag har gjort det igen

Nu har det hänt igen. Jag satt som sagt och skrev på ett manus för att kunna vara med i Expressens författartävling. Nu har jag slängt dryga 40 sidor och börjat om. Det här sker säkert två, tre gånger varje gång jag försöker skriva en längre text.

Min första idé baserades på livet i ett litet samhälle och ingredienserna var skvaller och tantsnusk. Detta för att jag trodde att det var vad juryn ville se.

Till slut insåg jag att det inte riktigt var min grej och en ny idé började formas. Nu skall den ner på pränt. Personligen är jag ganska nöjd med upplägget och jag tror att den inte är alltför vanlig eller klyschig.

Jag har fortfarande tio månader på mig att slutföra projektet – hoppas att det går vägen.

Sagan om Härnösand

Det finns en viss känsla av att skrift är heligt. Man får inte skriva vad som helst, hur som helst eller när som helst. För att leka rebell igen, det ger jag blanka fan i.

Skrivandet är vad man gör det till. Ibland till en lek, oftast till en lek skulle jag vilja ha det till. Jag anser att mina mest lyckade texter är de som får någon att skratta. Begreppet skönlitteratur ger jag inte mycket för, det finns ingen skön litteratur. Det finns bara litteratur och samspelet mellan den och oss.

För drygt två år sedan åkte min bror iväg till Härnösand (från Skåne) för att studera till lärare. Det var hans första steg mot självständighet och han hade svårt att smälta alltihopa.

Som en liten tröst skrev jag Sagan om Härnösand åt honom. En modern fabel. Det är på tiden att jag delar den med er.

Read more