Av alla helger valde jag självfallet denna när jag skulle hem till mina föräldrar i Skåne. Jag hade läst om snöovädret men inte riktigt trott att den skulle vara så allvarlig – tåget från Stockholm till Hässleholm var ju ändå ”bara” 45 minuter försenad.
Helgen blev riktigt bra. Det är skönt att komma hem. Mycket att ta igen, pappas och mammas matkonster är en höjdare, det skottades snö som tusan och hederligt kroppsarbete var välbehövt.
Sen kom söndagen och dags att ta sig hem. Haha. SJ och Banverket var av annan mening. Efter tre timmar försening följde 45 minuter telefonkö och så kunde jag boka om min resa. Var inte speciellt sugen på att navigera ett snöförlamat Stockholm klockan 2 på morgonen. Och så fick jag en bonuskväll med syster och föräldrar.
När det här skrivs sitter jag på ett tåg till Stockholm. Vet inte vad som väntar men försöker vara optimist, säkerligen hinner SL lösa sina problem till eftermiddagen?
I efterhand känns det som att SJ och Banverket har mycket krishantering framför sig – eller rättare sagt arbete med införandet av sådana rutiner. När webben är den enda informationskällan och serverna inte pallar för trycket då måste man ha en plan B. Att sitta hemma eller ännu värre på en station och inte veta något funkar bara inte.
Dessutom efterlyser jag en ledning som känner till det där med att det kan snöa i Sverige.
Sånt här inträffar alltför ofta i tunnelbanan. Att man träffar på en oerhört fascinerande person. Den här gången var det en kvinna. Högst en och femtio lång, mörkhårig, runt 30 års-åldern, välklädd. Hon verkade vara vilsen. Tittade sig omkring och sedan på klockan, lyssnade uppmärksamt på högtalarna när en ny station utannonserades.
