Abobo’s Big Adventure är ute nu, spela det already!
Tag Archive for spel
Run and gun
Jag är han som springer tillbaka mot helikoptern och blir knifad, om jag hade varit med i klippet ovan. Jävla kids och deras skills.
Battlefield 3, soundtracket
Alltså, Battlefield 3 ser ut att vara hur imponerande som helst. Faktum är att jag vet att det är riktigt, riktigt bra efter alpha-testrundan.
Ändå är det någonting helt annat som får mig att rysa. Och det är musiken, bäst representerad i Caspian Border-trailerns första minut.
Det här är ett soundtrack jag vill ha. Hellre redan igår. Vågar man hoppas på en OST till salu?
Därför ska du läsa Fienden
{EAV_BLOG_VER:3344fa367aecbbce}
Fienden, Sveriges nya kulturmagasin inriktat på spel, den ska du läsa. Nu, helst.
Fienden är ett spelmagasin som gör det Edge aldrig vågade göra, för att parafrasera Mats Nylund. Fienden är ett kulturmagasin som handlar om spel – men som saknar sådant som vanligtvis förstör en journalistisk produkt – såsom recensioner, förtittar, betalda resereportage, retroartiklar och annat trams.
Fienden skriver om kulturfenomenet spel, och det gör det så bra.
I första numret får vi till exempel lära känna Alix Henirol, kvinnan som gifte sig med Sonic. Vi spenderar tid med konstnärerna/spelskaparna Tale of Tales. Vi får veta vad det är i spel som får oss att känna. Vi får höra storyn om studion som tog spelen till en annan nivå – Lovedelic. Vi får en inblick i personen Uwe Boll. Vi får veta storyn bakom Limbo of the Lost-fiaskot och viktigast av allt, människorna bakom. The Darkness blir också hyllat för vad det lyckades oerhört bra med. Sedan läser vi en artikel som sågar Sveriges spelutbildningar med fotknölarna. Efter det är det dags att klara av Takeshis utmaning på en gammal famicom. Slutligen får veta vilken skitfilm Inception verkligen är.
Fienden är så bra att det är lite synd att magasinet är på svenska. Fienden är så bra att det är värt att lära sig svenska bara för att läsa. Jag hyllar och hyllar, men egentligen ska du bara lyssna på en enda sak. Köp och läs.
Category: allmänt |
Tags: alix henirol, fienden, inception, limbo of the lost, lovedelic, spel, speljournalism, spelutbildningar, takeshis challenge, tale of tales, the darkness, uwe boll
Gaikai, spel on demand
Gaikai är en ny tjänst från spelgurun David Perry. Idén är att strömma speldemos till din skärm, utan några installationer eller krångligheter, en perfekt marknadsföringskanal. Om du har stöd för java och flash ska du kunna spela alla spel i världen – konsol eller pc – bara du har en tillräckligt snabb uppkoppling. Det låter som science fiction och min inställning har varit rätt skeptisk. Hur mycket kommer grafiken att vara nedskalad? Hur mycket latency kommer vi att stå ut med? Hur länge får man vänta på att ett spel ska starta?
Sedan förra veckan har vi kunnat få svar på alla våra frågor då Gaikai öppnade upp för publik betatestning. Med spel såsom Mass Effect 2, Dead Space 2 och Spore har de flesta av mina frågor i alla fall blivit besvarade.
Det är aningen konstigt att se Mass Effect 2 starta upp i min webbläsare (och snart även på exempelvis Facebook) utan någon märkbar fördröjning. Men grejen är att det funkar. Latencyn är inte värre än vid andra onlinespel, grafikkvalitén är hyfsad och jag skulle till exempel inte ha några problem med att byta bort extremhögupplösta upplevelser bara jag slapp uppgradera datorn/köpa nya konsoler.
Just Gaikai är ju rätt marknadsföringsfokuserat. Det är speldemos och promotions som är huvudfokus. Konkurenten OnLive däremot är desto mer intressant för mig som gamer. Här är tanken att erbjuda ett obegränsat spelbibliotek för ungefär 10 dollar i månaden. Jag hatar liknelsen, men OnLive försöker vara ett Spotify för spel.
Sett med de ögonen är OnLive mer intressant än Gaikai, men det häftiga med Gaikai är att det fungerar, här och nu. Framtiden i våra webbläsare.
Category: allmänt |
Tags: datorspel, david perry, gaikai, konsolspel, online, onlinespel, onlive, spel, spelutveckling, streaming
Att namnge ett spel i Game Dev Story
Det bästa med Game Dev Story är, nördigt nog, namngivandet av de kreationer jag lyckas få fram under min karriär som studiochef. Särskild stolt är jag nog över min konsol som fick ta det fantastiska namnet The Vengaboy, gissa varför liksom.
Minst lika roligt får man anta att jag haft med namngivandet av mina spel. Vad sägs till exempel om spionsimulatorn ”Born Identity 3″, racingspelet ”Handy Brake”, onlinerollspelet ”Blue Oyster” (för övrigt mitt mest sålda med över 45 miljoner exemplar, CODBLOPS, vad är det?), musikspelet ”Flip Off 2″ eller Sims-klonen ”Green Card USA”?
Upptäcker förresten en del obehagliga strömningar från de titlar jag angivet. Jag menar poncho-fps:et ”Tequila Shot” är ju bara dålig humor. Inte blir det bättre med spionrollspelet ”Alpha Alcohol” eller pyramidpusslet ”Sphinx Off”. Min absoluta favorit måste dock ändå vara musikspelet ”Snel Hest Rave” som faktiskt fått två uppföljare.
Sen ska man inte heller underskatta influenserna från populärkulturen med titlar som ”Drive Grumpy”, ”Ninja 4-ever” eller ”I’d hit that 2″ som självklart är ett rörelsekontrollbaserat ninjaspel.
Jackson Pollocks first person shooter: WHITE
Om Jackson Pollock hade gjort ett spel så hade det inte alls sett ut, betett sig eller varit som WHITE. Faktum är att kan vara både lite fascinerad och rädd för vad Pollock hade kunnat skapa om han fått fria händer i spelform. WHITE är dock ett spel som definitivt tagit inspiration av Jackson Pollocks lekfulla och slumpmässiga tavelkonst. Spelet, som är skapat av ett gäng designstudenter på den franska skolan ENJIM, utspelar sig på en blank tavelduk befolkad av små färglada monster ur Pixar-skolan, och dig i egen hög person.
I och med att det här är en förstapersonsskjutare är du beväpnad och jäkligt arg, ditt uppdrag går ut på att spränga, skjuta, förblöda och strategiskt utplacera monster strax innan du gör slut på deras liv, för att, som spelet säger ”fragga, måla och dela” dig till framgång.
Till din hjälp har du olika verktyg. Exempelvis en hagelbössa som splattrar ut dina mål vid en träff, en granat som skapar våta fläcker, finkalibrig ammunition som gör att dina mål flyr undan blödande, en magnet att placera din måltavlor där du önskar och slutligen ett lockbete för den där ordentliga färgexplosionen. Mixen av typisk first person shooter-material och färglära skapar en väldigt udda upplevelse.
WHITE är ett sådant där spel som är svårt att placera och motivera. Varför liksom? Tacka nej till ett gratis, underhållande och kreativitetsfrämjande spel tänker jag dock inte göra, och det borde inte du heller.
Ladda ner WHITE gratis här. Sätt sedan igång med att skapa ditt eget mästerverk.
Game dev story
Med bra spel pratas det alltid om det där lilla extra. Puffen magi som förvandlar bra spel till toppenditon. Jag är osäker på vad denna ingrediens består av, men kärt barn har många namn. Polish, balansering, målgruppsanpassning och inte minst ovan nämnda magi.
Game dev story är ett spel som har DET. Konceptet har gjorts många gånger, ett simuleringsspel för en casualpublik, den här gången med ett spelutvecklingstema. Du driver din egen spelstudio och utvecklar spel genom att välja plattform, genre, tema och utvecklingsteam (inhouse eller konsulter). Grafiken är inte vidare snygg, men 16-bitar-charmig. Musiken är en enerverande evighetsmaskin. Det finns problem med balanseringen av inkomsterna, jag kan tycka att licenskostnaderna för att kunna utveckla spel till nya konsoler skenar iväg för mycket och de små avbrotten i form av en spelmässa och en prisutdelningsgala är gimmicker som jag hade kunnat klara mig utan.
Ändå kan jag inte sluta spela Game dev story. Spelet har DET. Jag går på illusionen om att jag driver en spelstudio, att mina val är avgörande för min studios överlevnad. Jag blir löjligt glad av bra säljsiffror och uppskattar de fanmail studion får in. Game dev story suger liksom in mig i dess lilla värld och vägrar att släppa mig. Det är ett tecken på bra spelutveckling.
Som om det inte räckte är spelet dessutom fullt av blinkningar och hyllningar till spelbranschen. Du anställer Stephen Jobson och Gilly Bates och du utvecklar spel till Sonny PlayStatus och Senga Uranus. Nörderiet har inga gränser och det är lätt att tycka om ett sådant spel.
Game dev story finns på Apple appstore, du borde köpa det och njuta av kanske det mest meningsfulla spelet till iPhone. Någonstans är det till och med bättre än Angry Birds.
Tack till Bitspeak och Megastorm för övrigt för tipset, hade aldrig hittat Game dev story utan er.
Spelrecensioner, konsument- eller kulturjournalistik?
Det är en uråldrig diskussion inom speljournalistiken, borde spelrecensioner vara ren konsumentupplysning, eller ska vi istället dra till med kritisk kulturjournalistik? Någonstans blev det faktiskt aldrig någon debatt inom spelmedia – efter New Game Journalisms intåg var det givet bland Sveriges spelredaktörer att man skulle göra kulturjournalistik. Och inte att undra på. Kulturjournalistik är bättre, roligare och mer tankeväckande – både för läsaren samt skribenten. Alla vinner på att skippa torr konsumentjournalistik. Det ansåg de flesta av oss. Men nu har speljournalistiken drabbat samman med mainstream-media, och frågan har kommit upp på tal igen.
Egentligen är debatten i ”gammalmedia” inte ny. Sam Sundberg lyckades irritera SvD:s gamer-läsare med sin recension av Gears of War 2 och Tove Bengtsson upprepade samma bragd med sin recension av God of War III. Debatten har dock särskilt de senaste dagarna tagit fart, och det i samband med recensionerna av det kontroversiella Medal of Honor. Först ut var Aftonbladets Petter Ottsjö som sågade Medal of Honor på grund av dess premisser; kriget och skildringen av det. Med citat såsom ”‘Medal of honor‘ avhumaniserar fienden, undviker geopolitisk bakgrund, ger inga svar på varför soldaterna är där.” dröjde det inte länge förrän kommentarsfältet tog fart. Spel skulle vara spel och endast recenseras som sådana, kulturjournalistiken hörde hemma på kultursidorna hette det.
På SvD är tonen likadan. Här får spelet 3/6 i betyg mest på grund av att det är tekniskt skickligt. ”Men med den politiska och etiska kontroversen i bakhuvudet är det svårt att njuta av spelet.” Skriver Tove Bengtsson. Inte heller här är kommentatorerna nådiga. Någon skriver att recensionen har fel fokus, det är spelglädjen, effekterna, längden på spelet som ska recenseras och inte politiken. Med andra ord, konsumentjournalistik, inte kulturditot.
Utmaningen för gammalmedias spelredaktioner ligger i att förklara för läsarna att det är just kulturjournalistik man håller på med, spelen behandlas på samma sätt som skivor, böcker och filmer. Och det går inte att poängtera detta tillräckligt noga, för det är först hos mainstream-media man har chansen att övertyga icke-gamers om spelmediets relevans. Jag hoppas att spelredaktionerna är redo att anta denna utmaning.
Category: allmänt |
Tags: aftonbladet, kultur, medal of honor, petter ottsjö, sam sundberg, spel, speljournalism, svd, tove bengtsson
