Det finns en bakgrund till det här inlägget. En av de bloggar jag lusläser heter Att skriva om Tv-spel, när jag såg att gänget bakom efterlyste gästskribenter passade jag på att skriva ett inlägg om min syn på svenska spelrecensioner. Som vanligt på bloggen efterföljs de flesta inlägg av en lång och härlig diskussion. En kommentar från signaturen Less gjorde verkligen intryck på mig (ber på förhand om ursäkt för bokstavshögen nedan).
Less skriver:
Read more
Den dagen jag blir rock&roll eller skriver kulturelitiska texter… skjut mig.
Rubriken, om än ganska fantasilös, pekar på en nystartad blogg med samma namn som snabbt blivit uppsatt på min ”Läser regelbundet”-lista. Jag har ganska dålig erfarenhet av gruppbloggar men den här verkar faktiskt fungera.
Jag gillar speciellt mixen där webbjournalister och pappersjournalister ger sin bild av speljournalistiken. Många inom branschen anser att svensk speljournalism riskerar att stagnera – om den inte gjort det redan. Detsamma gäller bloggskribenterna som därmed försöker komma på ett sätt att köra över standardrecensionen för mer dynamiska texter.
Undertecknad erkänner sig skyldig till standardiserade texter. Frågan är dock om det inte är vad läsarna vill ha? Under min tid hos Kong gavs vi skribenter fria händer att skriva vad vi kände för. Jag kunde ha varit hemmablind, men jag ansåg alltid att mina kollegor var toppen på att hitta på nya sätt att recensera spel på. Det var riktigt roligt att läsa en recension för första gången då man aldrig visste vad som skulle dyka upp. Läsarna var dock, oftast, inte lika glada. De efterfrågade alltid hur grafiken såg ut, hur kontrollen betedde sig och var faktiskt allmänt statiska i sina förväntningar.
Den mest balanserade kritiska kommentaren jag läste var ”skriv en recension och inte en jävla novell.” När jag väl gav mig på en recension där jag beskrev kontroll, grafik, musik och speldesign fick jag överlag positiv feedback från läsarna. Någonting som jag blev ganska besviken över då det nästan kändes som fusk att skriva standardtexter – jag behövde ju aldrig anstränga mig.
Tillbaka till spelsskribenternas blogg. Jag vill gärna ställa frågan om det inte finns en risk för att vi skall bli för elitiska och tro att vi vet bäst när läsarna faktiskt inte vill se någonting annat än högst objektiva recensioner? Jag ogillar personligen konsumentinriktade texter. Men är dessa inte vad som förväntas av oss egentligen?
I vår passion glömmer vi kanske att våra läsare endast vill veta en sak – ska jag lägga mina pengar på det här spelet eller inte?
Nyfiken på diskussionerna? Kolla in Att Skriva Om Tv-spel.
Jag har aldrig lärt mig att skriva som man ska. Det är inte så mycket stavning och gramatik jag talar om, utan meningsuppbyggnad och textuppbyggnad i helhet. Mitt sätt att skriva, har jag lärt mig, är annorlunda.
Vad jag själv kommit på är att jag gillar simpla ord, detta påverkar säkerligen också mitt sätt att skriva en text. Att krångla till det rent verbalt känns för min del som tråkigt, därför brukar jag istället krånga till mina texter i helhet.
Vissa gillar det, andra inte.
Det blir alldeles tydligt när man har tusentalet läsare som läser någonting man skrivit och sedan regarar på det. Jag har fått mail, personliga meddelanden och läst foruminlägg där folk reagerar väldigt olika. Vissa anser att mina texter är att likställa med skräp och andra är intresserade. Kul (eller kanske inte) är att ingen hittills uttryckt fullkomligt positiva känslor för något jag skrivit.
Självförtroendet får sig självklart en törn ibland, men jag finner mig snabbt. Jag är fullkomligt trygg inom mycket få områden, men skrivandet är en av dem.
Extra kul är att få beröm, chefredaktören uttryckte det så här i veckan: ”Du har en rätt skön stil. Man vet aldrig vad som ska hända i dina texter, men det känns ändå som att du har välgrundade argument.”
Förklaringen är enkel, jag vet själv aldrig vad som skall hända med mina texter förrän de är nerskrivna.
Vissa gillar det, andra inte.
Det gillar jag.
Instapaper
