Det här är kanske inte världens roligaste inlägg, den stillar dock lite av den nyfikenhet som vissa av er läsare har. Jag får nämligen ibland frågan vad som driver denna blogg och här kommer alla svar.
Som webbhotell kör jag för nuvarande Binero, och då linuxpaketet (för att komma åt PHP och MySQL). Som CMS-plattform använder jag WordPress 2.8.4.
För att få bloggen att fungera exakt som jag vill har jag ett tema, för nuvarande Night Transition, och sedan ett antal tillägg, eller plugins:
Akismet, för att döda spam.
BackType Connect, för att fånga upp tweets och kommentarer som länkar till bloggen.
DoFollow, för länkkärlek.
Emo Vote, för dig som inte orkar kommentera men som ändå vill uttrycka en åsikt.
flickrRSS, för att visa upp mina bilder.
Google Analytics for WordPress, för att hålla koll på besökarstatistik.
Google XML Sitemaps, för att bli bättre hittad av google.
Less, som snyggar till ”Läs vidare…” länken.
PubSubHubbub, för pingning av mina inlägg i realtid.
RSS Cloud, för att pinga RSS-moln (se pubsubbubbub).
SexyBookmarks, för att uppmuntra delning av mina inlägg till sociala webben.
Simple Recent Comments, för att lista de senaste kommentarera och tacka för att du skrivit.
Twitter for WordPress, för att lista mitt senaste tweet.
WordPress Database Backup, för att ta backup av mina blogg veckovis.
WP-footnotes, för att lägga till fotnoter (fotnötter?) vid behov.
WP Ajax Edit Comments, ger dig chansen att rättstava eller ångra kommentar i fem minuter.
WP Smush.it, för bildoptimering.
WPtouch iPhone Theme, för optimering av bloggen via smartphones (särskilt iphone).
Som extramaterial hämtar jag även in mina deliciouslänkar och min Google Latitude-position för visning i kolumnen till höger. I footern längst ner försöker jag även hålla koll på vilka medier och/eller myndigheter som besöker mig.
Allt det här, tillsammans med er, gör ”Se till vänster, där går en arab” till den blogg den är. Det är inte svårare än så.
Det här är kanske inte världens roligaste inlägg, den stillar dock lite av den nyfikenhet som vissa av er läsare har. Jag får nämligen ibland frågan vad som driver denna blogg och här kommer alla svar.
Som webbhotell kör jag för nuvarande Binero, och då linuxpaketet (för att komma åt PHP och MySQL). Som CMS-plattform använder jag Wordpress 2.8.4.
För att få bloggen att fungera exakt som jag vill har jag ett tema, för nuvarande Night Transition, och sedan ett antal tillägg, eller plugins:
Akismet, för att döda spam.
BackType Connect, för att fånga upp tweets och kommentarer som länkar till bloggen.
DoFollow, för länkkärlek.
Emo Vote, för dig som inte orkar kommentera men som ändå vill uttrycka en åsikt.
flickrRSS, för att visa upp mina bilder.
Google Analytics for Wordpress, för att hålla koll på besökarstatistik.
Google XML Sitemaps, för att bli bättre hittad av google.
Less, som snyggar till "Läs vidare..." länken.
PubSubHubbub, för pingning av mina i
Vad jag gjorde för att få den här fantastiska dialogrutan var att vilja installera Adobe Reader 9.0 via Firefox 3.5. Det som händer då är att ett nytt tillägg installerar sig som sedan då hämtar hem Reader och installerar det.
Sen satt jag och stirrade en bra stund på fönstret ovan. Vad skulle hända nu? Är installationen klar, eller? Och då slog det mig som en blixt från klar himmel, med skrattanfall och kramp i magen på köpet.
Jag låter inlägget fortsätta vara spoilerfritt, för ni förstår, eller hur?
Vad jag gjorde för att få den här fantastiska dialogrutan var att vilja installera Adobe Reader 9.0 via Firefox 3.5. Det som händer då är att ett nytt tillägg installerar sig som sedan då hämtar hem Reader och installerar det.
Sen satt jag och stirrade en bra stund på fönstret ovan. Vad skulle hända nu? Är installationen klar, eller? Och då slog det mig som en blixt från klar himmel, med skrattanfall och kramp i magen på köpet.
Jag låter inlägget fortsätta vara spoilerfritt, för ni förstår, eller hur?
Jag har en katalog jag försöker ta bort. Skriver rm build.version
Får tillbaka ett upplysande meddelande. Unable to remove directory build.version. Is a directory. Oh shit, var katalogen jag försökte ta bort en katalog? Tack för att du lät mig veta Linux, verkligen!
Jag skriver då in det bättre kommandot rm –rf build.version och det säger inte ens *poof*. Katalogen försvinner i tomma intet. Utan ett pip.
Det ska sägas, jag förstår mig inte på Linux egentligen. Jag har ingen aning om varför jag först inte får ta bort en katalog för det faktum att den är just en katalog, medan den i nästa steg försvinner utan förvarning, men jag gillar det. Inget mesigt ”är du verkligen säker på att du vill ta bort katalogen?”, bara hårt och rättvist raderande.
Linux, i ett nötskal. Tror jag.
Jag har en katalog jag försöker ta bort. Skriver rm build.version
Får tillbaka ett upplysande meddelande. Unable to remove directory build.version. Is a directory. Oh shit, var katalogen jag försökte ta bort en katalog? Tack för att du lät mig veta Linux, verkligen!
Jag skriver då in det bättre kommandot rm –rf build.version och det säger inte ens *poof*. Katalogen försvinner i tomma intet. Utan ett pip.
Det ska sägas, jag förstår mig inte på Linux egentligen. Jag har ingen aning om varför jag först inte får ta bort en katalog för det faktum att den är just en katalog, medan den i nästa steg försvinner utan förvarning, men jag gillar det. Inget mesigt "är du verkligen säker på att du vill ta bort katalogen?", bara hårt och rättvist raderande.
Linux, i ett nötskal. Tror jag.
Det finns bara ett sätt och två vägar att ta om man vill ha hjälp när man ringer supporten. Efter en period av telefonsamtal, mail och chattsessioner kan jag känna mig rätt säker på att jag hittat två lösningar som faktiskt gett mig exakt den hjälp jag behövt.
Det började dåligt. Jag ringde första gången från jobbet och var stressad. Jag var korthuggen, hittade på en massa och lade slutligen på för att samtalet inte ledde någonstans. Totalt fiasko.
Enda sättet att lyckas i supporten är att vara trevlig. Det spelar ingen roll vad det är för dag du haft, personen i andra sidan luren kommer inte att hjälpa dig om du är otrevlig. Det är bara att koppla på charmen och låta leendet gå igenom luren.
Bara för att du är trevlig behöver det dock inte innebära att du behöver vara duktig. Och det här är första vägen till en lyckad supportsession: Spela dum. Var en total idiot. Tänk Hugh Grant och ge ditt livs skådespel.
- Hmmm, det funkade när jag fick det.
- Vad för knapp sa du? Du får ursäkta mig, men jag är så oteknisk man kan bli.
- Jaha, ska den gröna knappen lysa?
Efter en stund kommer supportpersonen att ge upp och skicka en tekniker hem till dig för att felsöka problemet och lösa det, alternativt får du skicka in din produkt ganska omgående. Är du ett hopplöst och trevligt fall som inte ens vet innebörden av ordet felsökning så löser supporten ditt problem helt enkelt genom att ta över det. Att spela dum är en väg till ett lyckat resultat.
En annan metod är att vara påläst och kunnig om supportens sätt att arbeta. Rätt ofta kan man gå in på produktens hemsida och läsa till sig en hel del. Man genomför alla steg som står uppradade på hemsidan, hur dumma än de kan låta, man antecknar och går systematisk in i felsökningsarbetet. Nu när man ringer supporten har man ett övertag.
- Precis. Jag kopplade in nätverkssladden mellan port 2 och 3. Det gjorde att de lyste. Ingen av dem lyser dock när jag kopplar dosan till switchen. Jag misstänker därmed att det är dosan det är fel på.
- Jo, jag får felkod 120 när jag uppdaterar genom Setup-menyn. Och jag har försökt komma runt det genom att ändra i nyckeln i regedit som det står på hemsidan. Nu är det istället felkod 140.
Här vet supportpersonen att du skött felsökningen, att de från deras sida inte har så mycket att komma med än att erbjuda dig lagning av produkten, eller ett nytt utskick. Du har gjort supportens jobb åt dem, och de är tacksamma. Du får den hjälp du förtjänar.
Trevlighet blandat med antingen idioti eller kunskap verkar vara en gyllene lösning. Vilket du väljer får väl bero på humöret. Se bara för guds skull till att inte göra en röra av båda.
Det finns bara ett sätt och två vägar att ta om man vill ha hjälp när man ringer supporten. Efter en period av telefonsamtal, mail och chattsessioner kan jag känna mig rätt säker på att jag hittat två lösningar som faktiskt gett mig exakt den hjälp jag behövt.
Det började dåligt. Jag ringde första gången från jobbet och var stressad. Jag var korthuggen, hittade på en massa och lade slutligen på för att samtalet inte ledde någonstans. Totalt fiasko.
Enda sättet att lyckas i supporten är att vara trevlig. Det spelar ingen roll vad det är för dag du haft, personen i andra sidan luren kommer inte att hjälpa dig om du är otrevlig. Det är bara att koppla på charmen och låta leendet gå igenom luren.
Bara för att du är trevlig behöver det dock inte innebära att du behöver vara duktig. Och det här är första vägen till en lyckad supportsession: Spela dum. Var en total idiot. Tänk Hugh Grant och ge ditt livs skådespel.
- Hmmm, det funkade när jag fick det.
- Vad
Jag är ännu inte säkert på om beslutet att ladda upp mitt lilla jingle är det bästa eller sämsta jag tagit under bloggens livstid. En sak är dock säker, inget annat inlägg har gett så många kommentarer in real life som den här.
Egentligen hade jag tänkt recensera Microsofts Songsmith ordentligt redan i samband med youtube-klippet, men jobbet just nu är ganska häktiskt och det har dragit ut på tiden.
Songsmith alltså. Du laddar ner 100 MB, startar upp programmet, väljer genre, programmet spelar upp en takt trummor som du ska sjunga till och slutligen görs en analys av din röst och musik läggs på.
Resultet är rätt uselt. Känslan är kass midi och hawaiiskjorta. Det funkar kanske på förfesten , eller möjligtvis för barnen där hemma. Det kan ju vara som de där kassettinspelningarna föräldrarna plockar fram för att påminna om hur liten man var. Kan tänka mig att en Songsmith-WMA kan fungera likadant om några år.
Men just nu? Det är lite av ett skämt att programmet faktiskt kostar pengar. Jag tror att väldigt få skulle känna att de fått valuta för pengarna om de köpt Songsmith.
Trialversionen erbjuder sex timmar gratis användning. Det räcker och blir över.
Jag är ännu inte säkert på om beslutet att ladda upp mitt lilla jingle är det bästa eller sämsta jag tagit under bloggens livstid. En sak är dock säker, inget annat inlägg har gett så många kommentarer in real life som den här.
Egentligen hade jag tänkt recensera Microsofts Songsmith ordentligt redan i samband med youtube-klippet, men jobbet just nu är ganska häktiskt och det har dragit ut på tiden.
Songsmith alltså. Du laddar ner 100 MB, startar upp programmet, väljer genre, programmet spelar upp en takt trummor som du ska sjunga till och slutligen görs en analys av din röst och musik läggs på.
Resultet är rätt uselt. Känslan är kass midi och hawaiiskjorta. Det funkar kanske på förfesten , eller möjligtvis för barnen där hemma. Det kan ju vara som de där kassettinspelningarna föräldrarna plockar fram för att påminna om hur liten man var. Kan tänka mig att en Songsmith-WMA kan fungera likadant om några år.
Men just nu? Det är lite av ett skämt att programm
Jag hann vara glad över mitt nya tillplattade tangentbord i två minuter. Sen råkade jag skriva ett ”x” i inlägget om mina problem med X2000. Och då sa det ”ploing!”
X-tangenten reste sig som en lönndörr och vägrade att hamna på plats igen. Jag kan skriva ett ”x” om jag trycker på tangenten riktigt hårt. Annars står den lite halvöppen och hånar mig, medan resten av tangentbordet fortfarande luktar arrogant nyplast.
Jag misstänker att jag öppnat en port till en annan värld. Äventyrliga ettor och nollor kryper säkert ut från luckan under natten när jag sover, eller under dagen när jag är på jobbet. De härjar, stoar och tjoar, kanske planerar de min undergång under teatime. Är för övrigt nervös inför faktumet att jag inte vet vad ettorna och nollorna drar med sig när de kryper ner tillbaka i datorn, tänk om ett virus slinker med? Det är ju förkylningstider där ute.
Funderar på att smula in lite alvedon i öppningen, kanske mjuka upp pulvret med lite otrivin. Att skydda datorn är ju viktigt, det har vi fått lära oss i många år. Och jag tvivlar på att antivirusprogrammet är vidare bra på externa hot. Att medicinera låter som en synnerligen god idé.
Jag hann vara glad över mitt nya tillplattade tangentbord i två minuter. Sen råkade jag skriva ett "x" i inlägget om mina problem med X2000. Och då sa det "ploing!"
X-tangenten reste sig som en lönndörr och vägrade att hamna på plats igen. Jag kan skriva ett "x" om jag trycker på tangenten riktigt hårt. Annars står den lite halvöppen och hånar mig, medan resten av tangentbordet fortfarande luktar arrogant nyplast.
Jag misstänker att jag öppnat en port till en annan värld. Äventyrliga ettor och nollor kryper säkert ut från luckan under natten när jag sover, eller under dagen när jag är på jobbet. De härjar, stoar och tjoar, kanske planerar de min undergång under teatime. Är för övrigt nervös inför faktumet att jag inte vet vad ettorna och nollorna drar med sig när de kryper ner tillbaka i datorn, tänk om ett virus slinker med? Det är ju förkylningstider där ute.
Funderar på att smula in lite alvedon i öppningen, kanske mjuka upp pulvret med lite otrivin. Att skydd
Det räcker inte med svenska staten och EU. Nu har plötsligt min router, en Netgear med fuskläder (ber hemskt mycket om ursäkt för min dåliga smak), bestämt sig för att begränsa min webbfrihet.
I can has enjinieering dugree!
