Min första mobiltelefon fick jag som en gåva från de högre makterna, mina föräldrar. Året var 1995 eller 1996 och modellen en Philips Diga. Med en längd på 15 centimeter (ännu längre med öppen nummerlucka) och en vikt på nära 200 gram fick man vara mer än välvillig när man kallade den för en fickmobil. Några funktioner att tala om fanns inte, det gick att ringa och messa, men inte ens en enkel klocka fanns tillgänglig. Den monokroma skärmen hade en display som klarade av två rader med text eller siffror och ringde man ett internationellt nummer (vilket man aldrig gjorde för att sådana samtal kostade runt 100 spänn i minuten eller nåt) fick man scrolla skärmen för att kolla om man slagit rätt nummer.
Idag ser det självklart annorlunda ut. Mobilerna på marknaden är små, avancerade, schweiziska mobilknivar som har 1001 funktioner och lite till. Användaren har dock inte ändrats nämnvärt. Personligen använder jag fortfarande min, numera moderna, lur mest till att ringa och messa. Ska jag vara riktigt ärlig så hade jag klarat mig lika bra med en Philips Diga idag som jag gjorde då.
Kanske vore det bra om vi kunde återvända till den tid då mobiltelefoner var stora, klumpiga och alldeles, alldeles osexiga. När man ser en tioåring på jakt efter den senaste Sony Ericsson-luren för att hon inte ska hamna utanför i skolan, ja, då hoppas man på en rejäl retrovåg inom mobiltelefonin.
Vore det inte toppen om den här Ericsson-luren skulle vara inne igen?
Om inte för annat så för att den där tioåringen aldrig skulle orka bära runt på den i skolgården.
