Clive Thompson, skribent och bloggare hos nördbibeln Wired skriver ett väldigt intressant inlägg om hur han börjat blanda självmordstaktik i sitt Halo 3-spelande. Som de flesta av oss har Thompson svårt att ta sig tid att bli riktigt bra på spel online – som med allt annat krävs det hängivenhet och träning för att lyckas i Halo 3, och om man jobbar och har familj finns det ingen tid till detta. Istället blir det så att man alltid får stryk när man kopplar upp sig för en match.
Frustrerad kommer Clive Thompson på en taktik. Han slutar spela Halo 3 ”som man ska”, han söker inte längre skydd, utnyttjar inte terrängen och agerar inte längre i egenvinningens namn. Nu är det bara hämnden som är kvar. När Thompson blir beskjuten flyr han inte längre från motståndaren – istället rusar han mot sin antagonist med en plasmagranat i handen som han hinner fästa mot sin motståndare ögonblicket innan han dör. På så sätt får han en hämnd från ”andra sidan graven” som han uttrycker det, någonting som hängivna spelare hatar i och med att de vill få plusstatistik på sitt dödande istället för plus/minus noll. Clive Thompson har blivit en självmordsbombare, i Halo 3.
Här gör Thompson en koppling till självmordsdåden i det verkliga livet. Det är fortfarande oerhört svårt att förstå hur någon kan ta sitt eget liv i syfte att döda så många människor som möjligt – men… Clive Thompsons agerande i Halo 3 har fått honom att upptäcka ett ”men”.
Läs Clive Thompsons utmärkta inlägg och fråga dig själv om du inte känt samma frustration i ett spel. Du har kanske använt samma taktik till och med? Kan det här beteendet ge oss ett inblick i en självmordsbombares känslor och tankar? Det tål att tänkas på.
Clive Thompson, skribent och bloggare hos nördbibeln Wired skriver ett väldigt intressant inlägg om hur han börjat blanda självmordstaktik i sitt Halo 3-spelande. Som de flesta av oss har Thompson svårt att ta sig tid att bli riktigt bra på spel online - som med allt annat krävs det hängivenhet och träning för att lyckas i Halo 3, och om man jobbar och har familj finns det ingen tid till detta. Istället blir det så att man alltid får stryk när man kopplar upp sig för en match.
Frustrerad kommer Clive Thompson på en taktik. Han slutar spela Halo 3 "som man ska", han söker inte längre skydd, utnyttjar inte terrängen och agerar inte längre i egenvinningens namn. Nu är det bara hämnden som är kvar. När Thompson blir beskjuten flyr han inte längre från motståndaren - istället rusar han mot sin antagonist med en plasmagranat i handen som han hinner fästa mot sin motståndare ögonblicket innan han dör. På så sätt får han en hämnd från "andra sidan graven" som han uttrycker de
Metro tipsar idag om en sajt där man kan testa om man är terrorist, tydligen har ett mjukvaruföretag i USA slängt upp en applikation som fungerar enligt samma algoritm som det berömda ”no fly list” som de amerikanska myndigheterna satt upp.
Mitt efternamn ger en indikation. Troligen eftersom den börjar på ”Al”. Det här säger dock inte mycket eftersom jag är rätt säker på att 50-60% av alla araber har ett efternamn som börjar på ”Al”. De två bokstäverna funkar ungefär som svenska ”af” eller tyska ”von”.
Jag heter Naseer Alkhouri. Vilket försvenskat kan skrivas som Naseer af Khouri – om jag nu vill hänga runt på Stureplan. Vilket i sin tur faktiskt betyder Naseer av Biskop. Jo, min släkt tillhör den där kristna minoriteten på 3% i Irak.
Tillbaka till ämnet. Enligt terrortestsajten innebär resultatet att jag inte finns med på ”no fly list” men att jag troligen kommer att vara övervakad om jag skulle flyga.
Samtidigt märker jag dock att mitt förnamn har jäkligt många likheter med andra förnamn som är uppsatta på listan – som Nasir, Nasser, Nassir och Nasr till exempel.
Slutsatsen jag drar är att jag inte räknas som terrorist, men att jag säkert kommer att vara under övervakning.
Testa dig själv.
Metro tipsar idag om en sajt där man kan testa om man är terrorist, tydligen har ett mjukvaruföretag i USA slängt upp en applikation som fungerar enligt samma algoritm som det berömda "no fly list" som de amerikanska myndigheterna satt upp.
Mitt efternamn ger en indikation. Troligen eftersom den börjar på "Al". Det här säger dock inte mycket eftersom jag är rätt säker på att 50-60% av alla araber har ett efternamn som börjar på "Al". De två bokstäverna funkar ungefär som svenska "af" eller tyska "von".
Jag heter Naseer Alkhouri. Vilket försvenskat kan skrivas som Naseer af Khouri - om jag nu vill hänga runt på Stureplan. Vilket i sin tur faktiskt betyder Naseer av Biskop. Jo, min släkt tillhör den där kristna minoriteten på 3% i Irak.
Tillbaka till ämnet. Enligt terrortestsajten innebär resultatet att jag inte finns med på "no fly list" men att jag troligen kommer att vara övervakad om jag skulle flyga.
Samtidigt märker jag dock att mitt förnamn har jäkligt mån
Insolens skriver idag ett väldigt klokt inlägg som behandlar ämnet främlingsfientlighet och utanförskap. Hon har främst reagerat på bloggaren Joakim Henrikssons inlägg med titeln ”Sortera ut mörka män med Mellanöstern-utseende”.
Här passar Joakim på att hals över huvud hylla Patriot Act, kriget mot ”terrorismen”, Odenbergs avlyssningsförslag och annat trevligt samtidigt som han kritiserar det idiotiska i att beslagta parfymer och Janssons frestelse på flygplatserna.
Hans lösning på säkerhetsprobelmet är väldigt enkelt: säkerhetsåtgärderna måste fokusera på mörka män med Mellanöstern-utseende. Det är ju vi som vill ”tillintgöra vårt samhälle” för att använda ett direktcitat, och därför ska vi utstå pinsamma kroppsvisiteringar och beslagtagning av varor.
Joakim, du tvingar mig till det här! Titta på mitt ansikte och glöm inte… Nästa gång jag ska ut och flyga kommer jag nämligen att göra det bagagelöst, topless, iklädd chockrosa hotpants. Och det är bara ditt fel! Jag kommer att lägga det fulla ansvaret av den synen på din person, och det är inte lite ansvar.
Prepare for the arab in tights. Allaahuakbar och så vidare!
Insolens skriver idag ett väldigt klokt inlägg som behandlar ämnet främlingsfientlighet och utanförskap. Hon har främst reagerat på bloggaren Joakim Henrikssons inlägg med titeln "Sortera ut mörka män med Mellanöstern-utseende".
Här passar Joakim på att hals över huvud hylla Patriot Act, kriget mot "terrorismen", Odenbergs avlyssningsförslag och annat trevligt samtidigt som han kritiserar det idiotiska i att beslagta parfymer och Janssons frestelse på flygplatserna.
Hans lösning på säkerhetsprobelmet är väldigt enkelt: säkerhetsåtgärderna måste fokusera på mörka män med Mellanöstern-utseende. Det är ju vi som vill "tillintgöra vårt samhälle" för att använda ett direktcitat, och därför ska vi utstå pinsamma kroppsvisiteringar och beslagtagning av varor.
Joakim, du tvingar mig till det här! Titta på mitt ansikte och glöm inte... Nästa gång jag ska ut och flyga kommer jag nämligen att göra det bagagelöst, topless, iklädd chockrosa hotpants. Och det är bara
Så, här har vi en amerikansk tonåring i flyget till Kanada. Han är orolig i magen och går och sätter sig på toa, efter en stund kommer han ut. När han sätter sig i sin stol känner han att det är dags att lyssna på ipoden igen. Tyvärr är den borta. Han letar febrilt och hittar den ingenstans. Hans öron fångar upp ett samtal mellan flygpersonalen. De pratar om en konstig apparat i toaletten och vår amerikanska vän slår sig för pannan medan han lugnt går fram till personalen och förklarar vad som hänt. Tyvärr alldeles för sent, säkerhetsfolket nere i Ottawa har redan förvarnats…
Här följer en rad olycksaliga händelser och hel del tragikomik.
They asked me why I was visiting Canada. I was to visit a friend I met on World of Warcraft, Cara. They took down her name and what I could remember of her address. They asked me how we met.
”In an online game.”
”What online game?”
”Umm … World of Warcraft,” I responded meekly.
”What kind of game is this?”
”It’s a fantasy game … it takes place online.”
”Fantasy … like it’s got wizards and warlocks?”
”Well, it’s got warlocks.” (And they need to be nerfed.)
Som tur är lyckas allting ordna sig efter många om och men. Men det känns ändå otroligt roligt att läsa killens beskrivning av händelsen. Här har vi säkerhetspolisen som är vettskrämda för terrorattentat medan en kaxig tonåring försöker förklara att han är bara i Kanada för att möta den tjej han spelar ihop med i spelet World of Warcraft.
Undrar hur länge det kommer att dröja förrän Jon Stewart ska börja producera lite material på händelsen?
Länkar:
En terrormisstänkt berättar.
Ottawa Citizen rapporterar om incidenten.
Ottawa Citizen fördjupar sig.
Så, här har vi en amerikansk tonåring i flyget till Kanada. Han är orolig i magen och går och sätter sig på toa, efter en stund kommer han ut. När han sätter sig i sin stol känner han att det är dags att lyssna på ipoden igen. Tyvärr är den borta. Han letar febrilt och hittar den ingenstans. Hans öron fångar upp ett samtal mellan flygpersonalen. De pratar om en konstig apparat i toaletten och vår amerikanska vän slår sig för pannan medan han lugnt går fram till personalen och förklarar vad som hänt. Tyvärr alldeles för sent, säkerhetsfolket nere i Ottawa har redan förvarnats...
Här följer en rad olycksaliga händelser och hel del tragikomik.
They asked me why I was visiting Canada. I was to visit a friend I met on World of Warcraft, Cara. They took down her name and what I could remember of her address. They asked me how we met.
"In an online game."
"What online game?"
"Umm ... World of Warcraft," I responded meekly.
"What kind of game is this?"
"It's a fantasy game ... i
Ett fruktansvärt terrordåd har inträffat i Indien. 180 människor förlorade sina liv och 700 skadades. Siffrorna är preliminära och antas stiga.
Det här är ett större dåd än det som inträffade i Madrid eller det som slog mot London.
Var är alla krav på en tyst minut? Var är alla ledare? Var är alla debattartiklar? Var är alla politiker? Var är paniken? Var är beskyllningarna? Var är analyserna? Var är mediestormen? Var är vår förbannade empati?
Jag antar att en indiers liv inte är lika mycket värt som en västlännings. Det är den enda förklaringen jag kan komma på. Vi är helt enkelt värda mer.
Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på terror och terror.
Ett fruktansvärt terrordåd har inträffat i Indien. 180 människor förlorade sina liv och 700 skadades. Siffrorna är preliminära och antas stiga.
Det här är ett större dåd än det som inträffade i Madrid eller det som slog mot London.
Var är alla krav på en tyst minut? Var är alla ledare? Var är alla debattartiklar? Var är alla politiker? Var är paniken? Var är beskyllningarna? Var är analyserna? Var är mediestormen? Var är vår förbannade empati?
Jag antar att en indiers liv inte är lika mycket värt som en västlännings. Det är den enda förklaringen jag kan komma på. Vi är helt enkelt värda mer.
Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på terror och terror.
Harry Harris, chef för fånglägret i Guantanamo Bay, tar självmord personligt. Fångarna i Guantanamo mår nämligen toppen och de begår inte självmord för att de är desperata, utan för att förklara krig.
Nej, jag är inte född under 70-talet, men jag hänger med i svängarna ändå.
Nästa gång USA drar ut i krig så tycker jag att deras fiender ska begå kollektivt självmord, genom harikari. Bättre sätt att förklara krig på finns inte. Eller jo, ”vi förklarar krig”. Kanske.
Harry Harris, chef för fånglägret i Guantanamo Bay, tar självmord personligt. Fångarna i Guantanamo mår nämligen toppen och de begår inte självmord för att de är desperata, utan för att förklara krig.
Nej, jag är inte född under 70-talet, men jag hänger med i svängarna ändå.
Nästa gång USA drar ut i krig så tycker jag att deras fiender ska begå kollektivt självmord, genom harikari. Bättre sätt att förklara krig på finns inte. Eller jo, "vi förklarar krig". Kanske.
Vilken värld…
Nåja, utan att hymla. Jag känner stor glädje över det faktum att mördaren al-Zarqawi nu är död. Det här var en människa som personlig skar halsen av sina offer, och som filmade händelsen för att skryta. Visst kommer hans död väldigt lägligt för USA och dess alierade. Det är dock ett billigt pris att betala. Det gäller att kunna ge och ta. Ett monster har dött. Det väger tungt.
Det här var en man som inspirerade en invasion av terrorister som omsatte kidnappningar, tortyr och mord till ett system. En radikal sunnimuslim – av samma skrot och korn som Saddam. Både i tanke och handling. När jag tänker efter känns det som att han kommit undan för lätt. Nåja, hans död verkar ha blivit plågsam. Alltid något.
Blir han en martyr för de egna? Antagligen. Men vad spelar det för roll? Han var deras ledstjärna i livet, vad spelar det för roll om han även blir det i döden?
Kommer det att dyka upp en ny Zarqawi? Antagligen. Men vad spelar det för roll? Tragedierna verkar aldrig ta slut i Irak. Ett nytt tragedi blir bara ännu ett i mängden. Och har vi tur så dör även efterföljaren, och den som kommer därefter. Tills det tar slut, tills människorna kommer till sans och börjar leva, istället för att orsaka död.
Vilken värld...
Nåja, utan att hymla. Jag känner stor glädje över det faktum att mördaren al-Zarqawi nu är död. Det här var en människa som personlig skar halsen av sina offer, och som filmade händelsen för att skryta. Visst kommer hans död väldigt lägligt för USA och dess alierade. Det är dock ett billigt pris att betala. Det gäller att kunna ge och ta. Ett monster har dött. Det väger tungt.
Det här var en man som inspirerade en invasion av terrorister som omsatte kidnappningar, tortyr och mord till ett system. En radikal sunnimuslim - av samma skrot och korn som Saddam. Både i tanke och handling. När jag tänker efter känns det som att han kommit undan för lätt. Nåja, hans död verkar ha blivit plågsam. Alltid något.
Blir han en martyr för de egna? Antagligen. Men vad spelar det för roll? Han var deras ledstjärna i livet, vad spelar det för roll om han även blir det i döden?
Kommer det att dyka upp en ny Zarqawi? Antagligen. Men vad spelar det för roll? Traged
Jag vet inte riktigt varför, men jag är inne i en period då jag gärna utsätter en händelse för granskning ur motsatta perspektiv. På grund av detta har jag därför snubblat på en dokumentärfilm som tar upp terrordådet 11 september.
Just den här filmen heter Loose Change 2nd edition och upphovsmännen heter Korey Rowe, Dylan Avery och Jason Bermas. Tre amerikanska killar i tjugoårsåldern.
De här killarna har ifrågasatt den officiella bilden av terrordådet och skapat en dokumentär på 1 timme och 20 minuter som ser till att ge deras bild av händelsen.
Att se filmen är intressant, jag måste erkänna att jag hittills viftat bort de flesta konspirationsteorier om 11:e september, men Loose Change får mig att ifrågasätta i alla fall några av de officiella förklaringar vi fått.
Filmen är upplagd hos Google Video, det finns en hemsida med matnyttig information och annat nödvändigt och slutligen hittar man en blogg där man kan läsa om Dylan Averys härjningar.
Jag vet inte riktigt varför, men jag är inne i en period då jag gärna utsätter en händelse för granskning ur motsatta perspektiv. På grund av detta har jag därför snubblat på en dokumentärfilm som tar upp terrordådet 11 september.
Just den här filmen heter Loose Change 2nd edition och upphovsmännen heter Korey Rowe, Dylan Avery och Jason Bermas. Tre amerikanska killar i tjugoårsåldern.
De här killarna har ifrågasatt den officiella bilden av terrordådet och skapat en dokumentär på 1 timme och 20 minuter som ser till att ge deras bild av händelsen.
Att se filmen är intressant, jag måste erkänna att jag hittills viftat bort de flesta konspirationsteorier om 11:e september, men Loose Change får mig att ifrågasätta i alla fall några av de officiella förklaringar vi fått.
Filmen är upplagd hos Google Video, det finns en hemsida med matnyttig information och annat nödvändigt och slutligen hittar man en blogg där man kan läsa om Dylan Averys härjningar.
