Ibland är det bra roligt. Och som ofta i politik är det lätt att argumenten snöar in sig på svart eller vitt för att bli helt ointressanta. Jag diskuterade den svenska inblandningen i Afghanistan efter Viggo Cavlings blogginlägg, och eftersom jag har en dålig dag tryckte jag på rätt punkter för att irritera min motpart. Tyvärr är jag bra på det där när jag har lust: att framställa motparten som the bad guy medan det egentligen är jag som provocerar fram ilskan. Till slut blev jag utskälld för att vara en ”jävla antikrigsvänster”. Vilken i sig inte är en anklagelse alls.
För faktum är att jag är vänster, antikrig och säkert en jävel också. Det intressanta här är att ”vänster” och ”antikrig” ansågs som en förolämpning av min motpart, medan jag personligen inte hade problem att beskriva mig själv i de termerna. Förolämpningen i sig berättade mer om min motpart än vad den sårade mig, vilken gav mig tillfälle att fortsätta trycka på de de där jäkla knapparna. Ibland är jag ond.
När diskussionen gick vidare blev jag anklagad för att vara någon slags Bin Laden och direkt ansvarig för folks död. Människor dör om vi inte är där i Afghanistan och krigar! Mitt argument var då att folk numera dog i samma grad som tidigare, men den här gången på grund av oss. Jag förstod inte förbättringen i att vi numera är medskyldiga till mord. Vi borde lämna Afghanistan och istället uppmuntra förändringen innefrån.
Men egentligen tycker jag inte det där till hundra procent. Afghanistan är ju en gråzon. Om vi lämnar finns risken för att talibanerna tar över, jag köper inte argumentet att det här på något sätt skulle hota världen, men talibanerna skulle definitivt försämra livskvalitén för de afghanska medborgarna, och särskilt den kvinnliga befolkningen. Livskvalitén är inte direkt på topp nu heller i och för sig, men en försämring är jag övertygad om att vi skulle få se. Ändå kan jag tycka att vi ska lämna Afghanistan, för som läget är nu ses vi som ockupanter, vi är den gemensamma fienden talibanerna behöver för att framstå som hjältar. Jag kan tycka att vi ska lämna Afghanistan, och sedan, via diplomatiska kanaler erbjuda vår hjälp till den afghanska regeringen i form av fredsbevarande styrkor. På gatnivå skulle det här säkert uppfattas som ren semantik, men jag undrar ändå om det inte vore bättre att underställa sig den Afghanska regeringen (som även skulle ha rätt att sparka ut oss) än att ha ett dagsläge där regeringen snarare framstår som marionetter.
Hur diskussionen slutade? Jag blev kallad för kommunistjävel och min motpart stormade ut. Jag får bjuda på en öl och en film till helgen för att reparera skadan.
