Se till vänster, där går en arab

En gång i tiden skrev jag ett ganska hatiskt twitter-inlägg, då hade jag helt enkelt inte förstått grejen. Jag tror att majoriteten av de som provar twitter hamnar i den situation jag befann mig på då. Det kändes fruktansvärt meningslöst. Twitter kommer inte till sin rätta förrän man har nåt den kritiska punkt där man läser tillräckligt många intressanta människor samtidigt som man har tillräckligt många followers att ett samtal blir möjligt. Det är då den där glödlampan ovanför huvudet tänds och twitter blir roligt, användbart och intressant.

Jag har nu twittrat i ganska precis ett år, och är inom alla områden där det räknas en nybörjare. Det är så mycket jag inte förstår, som till exempel varför engelskspråkiga användare väljer att följa mig när de varken känner mig eller förstår vad jag skriver? Eller skillnaden i ett RT, ett API-RT och en citering? Same shit, different name?

Vad jag dock har börjat leka med är en förlorad respekt för twittrare, och därmed större frihet att göra min twitterupplevelse till min egen. För visst gullas det alltför mycket på twitter? Det är ju ”vi”, de ”hippa”, som har ”förstått”. Klart att vi ska hålla sams!

Well, I don’t think so. Inte numera åtminstone. Det finns mörka krafter i twitter, som @jimmeakesson, @goranhagglund och @finest_se. Klart att jag ska passa på att göra livet surt för de här nu när jag ändå kan. Hur ofta får jag säga något till Göran Hägglund exempelvis och få ett svar tillbaka? Det är det här som jag gillar med twitter, och jag tänker utnyttja det.

När Hägglund antydde att Ilmar Reepalus uttalanden hade med muslimskt röstfiskeri att göra var jag exempelvis snabb med att påpeka för Hägglund att han nu befann sig nära Åkesson och att han dessutom placerade sig i samma fack som Reepalu. Efter ett par upprörda tweets fram och tillbaka avbröt Hägglund diskussionen med ett ”Nej, men här har vi uppenbarligen olika uppfattningar. Nu går jag och knyter mig. Tack för samtalet.” Vilket inte gjorde så mycket, för jag hade nämligen fått fram min åsikt.

När gammal SD-propaganda spreds i twitterflödet undrade jag varför den inte skickades till Åkesson, nu när han ändå är tillgänglig och aktiv på tjänsten. Istället för att vänta på att någon annan skulle få denna idé tog jag tag i det själv.

Och här någonstans väcktes tanken hos mig att det får vara slut med allt gullande på twitter. Människor jag har svårt för i min vardag kan jag ha svårt för även på twitter. Bara för att vi använder samma tekniska plattform behöver vi inte vara vänner.

Detsamma gäller självklart mig själv. På @naseeral finns jag, 140 tecken bort. Räcker inte dessa så kan du kommentera nedan eller skicka ett mail. Och du behöver inte vara trevlig.