Mass Effect > Mass Effect 2
Time will prove me right. Mass Effect 2 är mellanakten, spelet som måste finnas för att vi ska komma till slutet, men som i slutändan inte kom att bli hälften så bra som det borde ha varit. Jag förstår att det finns många där ute som just nu i detta tycker att jag är dum i huvudet. För det första vill jag förtydliga att jag inte anser uppföljaren till 2000-talets bästa RPG vara dåligt, tvärtom är Mass Effect 2 en juvel i spelhyllan, vad jag menar är helt enkelt att föregångaren var bättre och att mycket potential har gått förlorad.
Varför?
Exempel nummer ett. Laddningsscenerna. Jag skämtade om dem här, men faktum kvarstår att de är en stor besvikelse och ett tecken på Biowares oroande bekvämlighet. Att ta den enklaste vägen - att ge efter för kritik - att komma med en slarvig lösning är inte det Bioware jag känner och älskar. De små dialogerna i Mass Effect gav karaktärerna kött och blod, när de diskuterade vardag, förtid och framtid med varandra fick jag som spelare lära känna mitt team på ett helt annat sätt, på ett oväntat sätt. Där var humor, där var allvar, där var förakt och naivitet. Helt och hållet utan min inblandning. Laddningsdialogerna i Mass Effect fick mig att vilja åka ut på uppdrag med varierande laguppställningar, jag ville lyssna på vad Kaidan hade att säga Wrex, vad Ashley hade att säga Garrus. I Mass Effect 2 ersätts det här underbara systemet av just... laddningsscener. Futuristisk grafik som går på loop och som inte ger mig någon som helst mersmak. Det är bittert när man vet att Bioware kan så mycket bättre.
Exempel nummer två. Planetutforskningen. Ett favorithatobjekt i Mass Effect, och jag håller helt och hållet med. En idé på papper som inte gick att genomföra i verkligheten. Man landar på en planet, åker runt i ett svårstyrt fordon, hittar ett par artefakter och får slåss mot Geth eller mot en Maw Thrasher. Rince and repeat. Det sög. Så, vad gör Mass Effect 2? Det förser oss med en ännu sämre lösning. Nu är det istället ett urbota tråkigt minigame där man scannar av en planet genom att hålla in L-triggern, letar med vänster styrspak och avfyrar torpeder med höger R-trigger, sisådär trettio gånger per planet - och de är riktigt många. Till råga på allt ackompanjeras detta med världens mest sövande ljudslinga, jag tror att jag har somnat fyra eller fem gånger mitt i en sekvens. Grattis Bioware, ni gjorde planetutforskning till ett sömnpiller. Yay?
Exempel nummer tre. Zaeed. Det är en underbar karaktär, jag är svag för ärrade gamla veteraner som berättar alldeles för långa historier om gamla dagar. Sättet Bioware har misshandlat honom gör mig bara arg. I Dragon Age: Origins har jag fått ett levande exempel på perfekt och meningsfull integration av en nedladdningsbar karaktär i en existerande handling, Shale är ett nöje att spela med. Zaeed då? Ett bra exempel på en inklippt karaktär som inte hör hemma. Inga dialogträd, ett hyfsat tråkigt lojalitetsuppdrag, knappt nåt intressant med integrationen av honom alls. Ännu ett tecken på lathet från Biowares sida som oroar mig.
Exempel nummer fyra. Handlingen. Faktiskt. Storyn i Mass Effect var mäktig. En given bad guy, ett dolt hot, en galax i fara. Wow! Så skickligt vävt att jag drunknade i det. Mass Effect 2? Not so much. Du ska iväg på ett självmordsuppdrag, för att avlägsna människokolonier försvunnit. Yay? Karaktärerna är högintressanta förvisso, men allt annat är billigt. Det är inte ens svårt att rekrytera alla och att se till att de både är lojala mot dig och att de överlever. Inga episka val som i fallet Ashley eller Kaidan. Spelar du som mig och har maxat paragon/renegade är spelet en dans på rosor, välj bara de färgade alternativen så ska spelet gå din väg. Återigen, alldeles för många genvägar, det lämnar en fadd smak.
Det kanske inte låter så, men jag älskar Mass Effect 2. Stridssystemet är bättre, karaktärerna aningen mer intressanta än i föregångaren, dialogen känns mer slipad och jag gillar möjligheten att avbryta eller blanda mig in i en pågående dialog. Tekniskt är spelet dessutom så optimerat att jag skäms att föregångaren släpptes som det var. När allt kommer till kritan är jag dock av den meningen att som helhet är Mass Effect bättre Mass Effect 2. Det är mer passion, mer vilja och jag får nästan känslan av att utvecklingsarbetet varit i blodets och tårarnas tecken. Mass Effect 2 gjordes mer på rutin, det kanske inte alls var så, men det är den känslan spelet ger mig. För lätt, många kapade hörn, bekvämt. Vi säljer ändå ett par miljoner exemplar.
Nu lägger jag allt mitt hopp till att Mass Effect 2 helt enkelt är den mellanakt den sattes upp att vara. Att det bästa återstår att se. Annars börjar det faktiskt kännas som att Bioware har börjat bli bekväma.
2100-talet lovande för hisskonstruktörer
Jag misstänker att Arbetsförmedlingen kommer att lägga en synnerligen pessimistisk prognos för hissbranschen någon gång under tidigt 2100-tal. Alla som haft minsta önskan om att utbilda sig till hisskonstruktörer, hissinstallatörer eller hisskonsulter kommer att tänka om och läsa till något mer framtidssäkert. Som typ legosoldat, strippa eller professionell uppdragsgivare. Arbetsförmedlingens prognos kommer att få oanade konsekvenser.
Det är en ruggig bild av framtiden Mass Effect målar upp. Vi äntrar en värld på gränsen till sammanbrott och året är 2183. Flervåningsbebyggelse och skyskrapor är rena vardagen, och där det finns höghus finns även hissar, och där det finns hissar finns roten till allt ont: kallprat och hissmusik.
Vi hade talanger en gång i tiden, vi hade konstruktörer som kunde få hissar att röra sig i över 60 km/h, det har var dock på det gamla goda 2000-talet, innan Arbetsförmedlingen förändrade allt.
Tyvärr kan ingen återge känslan av hur det är att åka i en hiss från sent 2100-tal, du måste uppleva det själv. Berättelsen om ohyggligt långsamma turer 400 våningar upp är dock alltför väl kända, man kan ju bara prata väder i ett par våningar och man kan bara lyssna på Paul Anka i någon minut. Det som inträffar när vädersnacket är över, och när Paul Anka är inne på den andra versen är the stuff of legend, till den grad att de mästerliga berättarna Bioware två år senare gör allt för att vi ska slippa uppleva en hint av hur livet året 2185 kan arta sig.
I Mass Effect 2 är hissfärder bannlysta. Så fort en karaktär stiger in i en hiss får vi spelare istället uppleva en fantastisk innovation kallad "laddningsscener" där vi istället för att stå i en hiss och prata får se en animerad representation av hur hissfärden kunde ha gått till. Det är ett mästerligt drag som endast kan uppstå i en mästerdesigners hjärna, inte undra på att Bioware är spelbranschens guldkalvar.
Samtidigt anser jag att vi ska ta Mass Effect 2 som den var varning den var tänkt som. Skickliga hisskonstruktörer tar vi alldeles för givet i dagens samhälle, "vänta bara 200 år så ska ni få se på skit om ni inte passar er", säger Bioware. En sensmoral så god som någon.
Rädda hisskonstruktörerna, rädda mänskligheten.
E3 2009: For the heck of it
Det börjar bli riktigt svårt att hänga med svängarna. Inte så konstigt kanske när det utannonseras hundratalet spel under en och samma mässa. Som vanligt när det gäller E3 får jag även i år känslan av att spelproducenterna verkar ta det här mer på allvar mer än vad vi någonsin gör. De flesta premiärspel är ju ändå rena gäspningar. Jag fortsätter dock min självgivna plikt att plocka fram lite pärlor ur dynghögen.
Bowser's Inside Story verkar vara precis så där härligt Nintendo-skruvat som vi vill ha det. Titlen är självförklarande egentligen, av någon anledning hamnar våra Mario-bröder, prinsessan och Toad inuti Bowser och ska där - om jag förstått trailern rätt - boosta Bowsers kroppsliga funktioner för att assistera honom i kampen mot en Ond-Bowser?
Dead Rising 2 har förhoppningsvis tagit bort alla irritationer som föregångaren hade. Man slipper kameran, det fruktansvärda sparsystemet - och här hoppas jag men inte tror - att rädda folk. Numera är det Vegas som gäller, och det är någon stuntgubbe som spelar huvudrollen.
Folk som älskar fotbollsspel brukar verkligen gilla Pro Evolution Soccer-serien. Och nu har vi kommit till 2010-versionen. PES har FIFA-serien i knutarna, och frågan är om inte FIFA faktiskt hann ifatt förra hösten. Mycket står med andra ord på spel. Utvecklarna har haft svårt att göra något av denna generation konsoler, men nu blir det tredje gången gillt får man hoppas.
Stort är annars att Team Ico släppt en trailer på uppföljaren till Shadow of the Colossus, det tredje spelet i serien heter The Last Guardian och spelvärldens unika igenkänningsgrad är intakt. Lite ofrivillig humor blir det av Neverending Story-vibbarna, men det får man förlåta.
Stora nyheter för äventyrsspelfans är att Professor Layton är tillbaka i Professor Layton and the Diablolical Box. Professorn verkar ha råkat illa ut och det är dags för teamet att bege sig ut för att lösa mysteriet.
Mitt sista intryck av presskonferenserna från Nintendo, Microsoft och Sony är annars att de två sistnämnda verkar försöka göra en Wii, medan Wii-gamers gärna önskar se mer PS3 och 360-takter till sin lilla låda. Dessutom verkar plastiga tillbehör vara det nya svarta, vilket är väldigt underligt då jag tror att folk tröttnat på att köpa hem plast till vart och vartannat spel som finns ute på marknaden.
Hej igen Riddick
The Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay är ett av de spel som jag alltid önskat spela om. Jag minns att jag hade fruktansvärt kul då det begav sig, men som vanligt fick jag aldrig tid att återvända. Nu när revivalen The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena är på gång ser jag äntligen min chans att återbesöka ett kärt spel, och att denna gång upptäcka nya sidor av det.
Hoppas innerligt att utvecklarkommentarerna från datorversionen är kvar. Och om inte så hoppas jag på en nyinspelningen åtminstone. De där svengelska utvecklarrösterna är kärlek.
En kvalificerad gissning på släppdatum är tidigt 2009. Keep your eyes open.
NXE är rätt okej, men buggig
Jag kan väl börja med att göra lite som TDH och Xboxflickan och visa upp min nya 360-avatar.
Sen kan vi ta det ett steg längre och recensera uppdateringen av Xbox 360:s gränssnitt, det som så populärt kallas NXE. Första intrycket är positivt, det är smidigare att navigera bland menyerna och konsolen känns snyggare. Går inte riktigt med på att en sketen uppdatering plöstligt ger mig en 360-och-en-halv, men visst, det är en rätt okej förbättring. Ingen bra sådan dock, och jag ska förklara varför.
Den första och riktigt stora fallgropen är buggigheten i systemet. Det är ofattbart att man släpper ett gränssnitt, det första ting en användare kommer i kontakt med, som är så pass dåligt testat och kvalitetssäkrat. Min konsol hann hänga sig tre gånger, en gång i introduktionen när jag skulle acceptera användaravtalet, andra gången när jag bläddrade i min vänlista, och tredje gången när jag tog en bild av min avatar för att använda som gamer card-bild. Det hade varit rent vansinne med de här problemen om de varit mina första intryck av konsolen, snacka om att lämna tillbaka en fallerad produkt och kräva pengarna tillbaka...
Den andra fallgruppen är avatar-systemet. Det gör ont i mitt hjärta att se vilket enormt plagiat det är. Det spelar ingen roll vad Rare eller Microsoft säger, för min del räcker det med att lyssna på avatar-låten för att jag ska bita ihop och kräva en stämning. Det är galet oattraktivt att sno idéer så skamlöst som det görs här. Jag gör det bästa av situationen och ser till att använda min avatar, nu när den ändå finns där med ingen möjligthet till avinstallation. Men seriöst Microsoft... hoppas åtminstone att ni har lite dåligt samvete.
Annars är det här en obligatorisk uppdatering, spelar ingen roll vad man tycker om den, om man har en uppkopplad konsol så kommer man förr eller senare att tvingas uppdatera. Och då antar jag att min recension inte spelar någon som helst roll.
Bionic Commando Rearmed
Det är kanske lätt att glömma att Bionic Commando Rearmed är Grins första släpp till Playstation 3 och Xbox 360. Det här är det spel som kommer att ge utvecklarna ett namn inom konsolscenen, det spel som kommer att ge dem insikter och erfarenheter, det spel som öppnar fördämningarna inför kommande uppdrag och inte minst, det spel som kommer att sälja AAA-titeln Bionic Commando. Det lilla spelet får bära ett stort ansvar, inte att undra på att denna nedladdningsbara titel är en ambitiös, välutvecklad och finslipad uppenbarelse. Det är inte mycket som får gå fel.
Och Grin klarar av konststycket. Det finns en tyngd bakom denna produkt som väldigt få nedladdningsbara spel når upp till. Bionic Commando Rearmed är ett spel som lika gärna kunde ha förpackats och sålts i butik. Produktionsvärdet är synnerligen högt.
Det som gör upplevelsen för min del är dock minnena. Det var ju trots allt sexton eller sjutton år sen sist. Jag vill minnas att Bionic Commando var ett mycket enklare spel då, kanske har man helt enkelt tappat bort ungdomens reflexer och förmåga att lösa uppgifter i snabb takt. Det här är ett svårt spel - svårt på det där sköna sättet som ser till att tvinga en att bli bra - svårt på det sättet att man vill mästra sönder det.
Man vill inte lägga kontrollen ifrån sig. Musiken är utan tvekan den störst enskilda faktorn till detta. Jag älskar den, och älskar det faktum att jag inte hört allt material trots att jag redan köpt det officiella soundtracket. Jag rider på toner som kunde ha spelats på vilken klubb som helst och upplevelsen uppmuntrar mig att ihärdigt trycka in ännu en timme på ett underbart litet spel. Att Bionic Commando Rearmed dessutom är snyggt, humorfyllt, utmanande och originellt (ja, man kan inte hoppa, get over it) är bara grädden på moset.
Det finns saker jag förvisso inte förstår. Varför göra övningssegmenten svårare än första banan? Varför kör man med offline co-op när vi lever i en tid av onlinemöjligheter? Varför misslyckas man med att förklara hur hackersekvenserna fungerar?
Sen hör jag den ljuvliga spelmusiken dunka i huvudet och sätter igång och spelar igenom ännu en bana, salig som bara den. Tack Grin.
Grand Theft Auto IV: Våld och kvinnor
Det påstås att Grand Theft Auto IV är ett satiriskt spel som ironiserar över dagens samhälle. Detta argument används gärna som en försvarsmur mot den kritik spel av den här kalibern alltid får och alltid kommer att få utstå.
Det är en sanning. Men det är inte hela sanningen.
I spelets radio- och tv-stationer, bland uppsnappade samtal och de egna dialogerna, på reklamskyltar och i stadens gator syns och hörs samhällskritik om Amerika som sällan yttras i det verkliga livet. Det är högst aktuella ämnen som tas upp och pulveriseras, till mitt stora nöje: kriget mot terrorismen, det amerikanska valet, den amerikanska sjukvården, såpoperor, rätten att bära vapen, invandrardebatten, paranonian gentemot staten och överlag alla frågor som your average american ställs inför i sitt liv utsätts för härlig, bitsk satir.
Synd bara att spelet i övrigt inte är lika ambitiöst som den atmosfär den verkar i.
Det är väldigt svårt att ta Grand Theft Auto IV på allvar, och ännu svårare att försvara det när man exempelvis kan döda civila utan att straffas. Det räcker att nudda ett polisfordon med en bil för att man ska få en wanted level. Du kan dock köra över en busslast oskyldiga civila utan vidare konsekvenser. Ifall en sådan lösning är på något sätt samhällskritisk så upplys mig gärna. Våldet sägs vara nedtonad i jämförelse med andra spel i serien, och det är den möjligtvis. Mitt problem ligger dock i att våldet får äga rum utan konsekvenser. Det är en rå och kall våldsorgie som ritas upp. Det här förklaras med att Niko är härdad sedan kriget i Jugoslavien, men det är en förklaring som inte räcker hela vägen. Det är ju jag som utför våldsdåden, räknar Rockstar kallt med att jag ska vara lika härdad?
Vidare mår jag illa över den sexistiska atmosfär som härskar i spelet. Det är alldeles för mycket bitches, pussies och titties för att jag ska tycka att det finns någon subtil mening med det hela. Grand Theft Auto IV anstränger sig inte för att utmåla kvinnor som sexobjekt - det tar helt enkelt för givet att kvinnor är det. Den nivå av cynism som återfinns i berättandet och dialogerna är tillräcklig för att jag ska känna mig illa till mods. Återigen misslyckas jag se den påstådda satiren.
Det enda Grand Theft Auto IV lyckas få mig inse är faktiskt inget annat än att författarna Dan Houser och Rupert Humphries verkar vara ett par riktiga svin. Och ett spel som åtminstone lär mig ett ting är ju bättre än ett som inte lär mig något alls. Det kan jag i alla fall bjuda Rockstar på.
Grand Theft Auto IV: De första timmarna
Sandelådespel är inte riktigt min grej. Det finns dock vissa spel som gör det så bra att man gärna lägger ner hela sin själ på att upptäcka, utforska och förändra. Två sådana spel är Oblivion och Crackdown. Mina första intryck från Grand Theft Auto IV säger mig att det här är ett spel som inte hör till bland toppen.
Vad menas då med "första intryck"? Jo, det att jag har sju timmar i registrerad speltid. Jag kan tycka att de här timmarna ska räcka för att suga in mig i Liberty City, så är dock inte fallet. Jag tror att det här beror på brutna illusioner. Man har uppenbarligen sugit ut valfriheten från våra händer - och sandlådespelet blir en glasfasad (såg ni nördreferensen?)
Låt mig ge ett exempel. Uppdraget "Hung out to dry". Man ska pressa någon asiatisk snubbe på pengar, denne flyr i en lastbil. Jag hatar att jaga honom och efter två misslyckade försök (bilarna är banne mig inte kul att styra) försöker jag spela smart. Jag lokaliserar snubbens lastbil och blockerar hans flyktväg med ett par fordon. Sedan väljer jag att trigga uppdraget, och av en automagisk kraft är min blockad borta - mina bilar försvunna i tomma intet - och jakten blir obligatorisk.
Jag ger mig inte. Det går ju att sno snubbens lastbil. Han kan ju försöka köra ifrån mig när hans bil inte längre är kvar. Jag slår in fönstret på lastbilen och sätter mig in. Mission failed. Det var tydligen inte meningen att jag skulle göra så där. Och den billiga lösningen från utvecklarna är helt enkelt att tvinga mig göra om uppdraget. En illusionsdödare om något och ännu ett exempel på usel speldesign. Gillar man inte sandlådelösningar så ska man inte utveckla sandlådespel. Så enkelt är det.
Jag har läst mycket om Liberty City. Att staden är full av detaljer, att den andas och lever. Förvisso. Det ingen nämner är dock att den är så förbannad tråkig. Det händer ju ingenting. Bilar kör runt på gatorna. Människor går på trottoaren. Ibland går de över gatan lite fel och blir påkörda, bara för att svära lite och ställa sig upp och gå. Bilen kör vidare. Är det så här hela tiden? Eller kommer jag att liksom i Crackdown och Oblivion råka ut för omotiverad motstånd och våld? Kommer det att hända någonting om jag inte är ute på uppdrag? Någon?
Min roligaste stund hittills har jag faktiskt haft i den ryska klädaffären. Radion slängde upp Ruslanas schlagerdänga från 2004. Det var humor. Och jo, radioreklamen och talkshowerna är -lite- roliga.
Just nu ska jag försöka fånga Ivan den inte så förskräckliga. Problemet är bara att snubben flyr med en bil. Jag stänger av och försöker samla tålamod inför den kommande trial and error-sessionen.
Electronic Arts begår ett misstag
Vi har länge väntat på nyheter angående Rock Band, spelet som ger oss chansen att leka garagerockare, och nu när vi äntligen har något konkret att rikta in oss på är det inte precis glädje som är den dominerande känslan, istället är man mest besviken.
Att ta till rackartyg som att se till att göra Rock Band tidsexklusivt för Xbox 360 är redan det överjävligt. Värre blir det dock när man läser in sig på Electronic Arts affärsplaner, här ska vi européer tydligen rånas. Där våra amerikanska med-gamers kunde njuta av en helhetslösning måste vi plocka ihop Rock Band för att få en helhetsupplevelse. Instrumenten och spelet säljs nämligen för sig själva. Jo, du läste rätt.
Instrument Edition består av trummor, gitarr och mikrofon till priset av 169 euro. Sedan måste man inskaffa själva spelskivan till priset av 70 euro. Totalt alltså en summa på ungefär 240 euro. Ska vi översätta detta till gamerkronor kommer vi att se en prislapp på ungefär 2400 kronor när Rock Band hamnar i butik, det är närmare 2,25 gånger dyrare än vad spelet går för i staterna sett till växelkursen.
Om du funderar på att köpa instrumenten separat kommer en gitarr att kosta dig 80 euro och trummorna 90 euro. De flesta gillar att spela Rock Band med kombinationen elgitarr, bas, trummor och mikrofon. Det sätter oss på en totalsumma av 320 euro, eller 3200 gamerkronor. En nätt liten summa.
Rock Band släpps till Xbox 360 den 23:e maj (uppdatering: bara i Storbritannien, Tyskland och Frankrike än så länge, where is the logic in that?). Playstation 3-, Playstation 2-, och Wii-versionen kommer att hamna i butikerna någon gång under sommaren.
Senaste tweet
@theamazinghanna du måste ju själv skapa storyn: vi är för lata för att rasa en fredagskväll :)
Följ @naseeral på twitterSenaste kommentarerna
- SmerryNellrew Took me some time to review all of music sites aft...
- AgifsAttatt Hi everybody. I am new here, I would love to meet ...
- CSN-anställd Hej "skuldsattochmisslyckad". Det är mycket begr...
- skuldsattochmisslyckad Hej CSN-anställd, Jag har enorma studieskulder...
- Naseer Oh. Sam Adama är redan en favorit. Sci-fi-version...
- Therés I got told! :(...
- Naseer Tack Therés och Mandus! Efter fem år har man ...
Kategorierna
-
aftonbladet
allmänt
bloggosfären
böcker
datorspel
ekonomi
film
filmrecension
fotboll
fra
humor
irak
jobb
media
microsoft
mobilspel
mobiltelefon
musik
naseer
nintendo
playstation 3
politik
reklam
religion
saddam
semester
skrivande
sony
spel
spelrecension
spelutveckling
sport
stockholm
super play
sverige
teknik
tidningar
tv
usa
webbdesign
wii
wordpress
xbox 360
youtube
övervakning
Flickr
Läsvärt
- -STR/+CHA
- Ali Esbati
- Alice Taylor
- Andreas Berg
- Ariez
- Beta Alfa
- Björn Olsson
- Blog em up
- Bloggywood
- Calle Johansson
- Daniel Feldt
- Daniel Lundh
- Den digitala parkbänken
- Elkers
- Emil Kraftling
- Emma Gray Munthe
- Emmy Z
- Faidros
- Farbror Atlas
- fnix
- Fredrik Adolvsson
- Games & Godis
- Gamingmama
- Gisela Jönsson
- Henrik Sundström
- Hitleresque
- Instapaper: Unread
- Joakim Andersson
- Joel Dinegrim
- Johan Sundkvist
- Johnny Söderberg
- Jonas Mäki
- Jontas
- joshua_tree
- Joypad
- Julia Skott
- Kanonfilm
- Kristoffer Zetterberg
- Kulturbloggen
- Leigh Alexander
- Lisa Magnusson
- Ludus Obscura
- Magnus Edlund
- Malin Jonsson
- Markus Lassinniemi
- Martin Lindell
- Mats Nylund
- Michael Gill
- Mickey Barczyk
- MMOnly
- Neurotic Kitten
- Nibelung Valesti
- NSG
- Ola Skoog
- Peter Tjärndal
- Petter Mårtensson
- Puterman
- Radio Speltorsk
- Ragnar Tørnquist
- Rickard Olsson
- Rikard Olsson
- Rock Paper Shotgun
- Rommy Ghaly
- Said Karlsson
- Sebastian Magnusson
- Sinnessnurr
- Sugplopp
- Super Martinsson Bros.
- Susanne Möller
- Therés Andersson
- Thord Daniel Hedengren
- Tommy Rydling
- Tove Bengtsson
- Victor Leijonhufvud
- Xboxflickan
Min position
Arkivet
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
- december 2008
- november 2008
- oktober 2008
- september 2008
- augusti 2008
- juli 2008
- juni 2008
- maj 2008
- april 2008
- mars 2008
- februari 2008
- januari 2008
- december 2007
- november 2007
- oktober 2007
- september 2007
- augusti 2007
- juli 2007
- juni 2007
- maj 2007
- april 2007
- mars 2007
- februari 2007
- januari 2007
- december 2006
- november 2006
- oktober 2006
- september 2006
- augusti 2006
- juli 2006
- juni 2006
- maj 2006
- april 2006
- mars 2006
- februari 2006
- januari 2006
- december 2005
- november 2005
- oktober 2005
- september 2005
- augusti 2005
- juli 2005
- juni 2005
- maj 2005
- april 2005
- mars 2005
- februari 2005
