Justin Biebers U Smile (stavningen är redan fjortisvarning så det räcker) är inget annat än en ondskefull produktion framavlad för att sätta tusentals tonårshjärtan i brand. Vi har sett det förut, så ingen särskild hat mot Bieber, men cynismen är ändå tillräckligt stark att jag – en 80-talist – kan få mina rysningar.
Och säger man A så kan man lika gärna säga B, därför väljer jag att bädda in tidigare nämnda låt (för att även prova youtubes nya anpassade-storleksmöjligheter och iframe embed code).
Nu är det annars så att det inte finns något ont som inte för något gott med sig, detta upptäckte Soundcloud-användaren ”shamantis” när han slöade ner U SMILE med 800%. Slutresultatet är fantastiskt, som ett bättre Sigur Rós-verk skulle man kunna säga.
OBS! Jag vill härmed dementera varje anklagelse om att det här inlägget är ett lika cyniskt försök att locka till sig nya besökare som original-U Smile. Ehum.
Det är dags att pusha för ännu en youtube-stjärna. Denna gång är det komikern Julian Smith som förtjänar en del extra sidovisningar. Ett av mina favoritsketcher är den som ligger inbäddad ovan, absurd humor, that’s the way to go. Förutom att vara absurd verkar Julian Smith även vara något av en påhittig filur, hans Techno Jeep är till exempel ett grymt roligt koncept på vardagsljud.
Det är lite skumt att se en youtube-kanal med en hög lägstanivå, guldkornen brukar ju snarare vara få. Egentligen har jag bara två problem med Smiths upplägg, alla hans sketcher är sega i början, dessutom promotar han sig själv lite väl ofta i separata klipp mellan sketcherna, vilket gör att det är lätt att missta sig på vad som är sketch och vad som är reklam.
Ett par bonusrekommendationer för att hjälpa dig på vägen är exempelvis ”Trees Hate You” och ”Hot Kool Aid”, förutom ”Malk” ovan då.
Internetfenomen är svåra att förklara. När en frisbee träffar en kille som klätt upp sig i helvitt uppstår webbkomik. Skogsturken är ett av de mest populära svenska virala klippen. Remixarna är många: Vi har Sagan om Ringen-nörderiet, fjällturken, technoturken och gudarna vet vad mer. Ingenstans får vi dock svaret till frågan ”vem var det som kasta?”
Inte förrän Aftonbladet bestämde sig för att gräva det vill säga. Här följer 02:47 ren win!
Vilken är din favorit? Jag gillar roboten som drar ut strömmen för sig själv. Det är stor Bergmansk symbolik där. Och självklart även löpbandet för utomhusbruk. Bara… wow!
För övrigt är det här avsnittet om kostymfetischer även det ganska episkt. Dock NSFW om du råkar jobba på Pingstkyrkan.
Faktum är att hela currents Viral Video Film School-serie är awesome, if you swing that way det vill säga.
Idag var det tio dagar sen jag vaccinerade mig mot svininfluensan. Den mycket allvarliga biverkningen jag råkat ut för har jag valt att dokumentera som ett varnande exempel:
Jag lever numera hela mitt liv baklänges. Det är absurt, svårt, hemskt (och lite roligt). Jag kan inte förstå att ett vaccin kan vara den här mödan värd. Hellre sjuk i influensan i en vecka, än att fortsätta leva hela mitt liv så som synes i klippet i ovan. Usch, vaccinera inte dig!
Fotnot: Jag tar vaccinet om två veckor, konspirationsteorier är roliga, men kom igen!
Jag fick tag på en ny kamera och hade lite svårt att lista ut hur man gjorde för att spela in film, i min enfald trodde jag att mina tech-savvy syskon skulle ställa upp och hjälpa en stackars halvvägs till pensionen-storebror. Men nä då…
Alltså, det där med data är svårt. Jag tycker inte att ungdomarna ska ha rätt att skratta åt oss som inte kan.
Den här instruktionsfilmen från 80-talet lärde mig några tricks som jag aldrig hade kommit på själv. Imorgon tänker jag sitta utanför dagis och prova ut vad som funkar i dagens samhälle på ditt barn. Yay!
Och om du kära läsare gör misstaget att berätta vår lilla hemlighet för någon… då dödar jag din hund!
Här ovan går det att skåda avsnitt 141 av den populära Youtube-dokusåpan ”Internet killed television” av Charles Trippy och Allison Speed, ett bra exempel på den nya dokusåpan som håller på att segla upp med hjälp av Youtube. Vad vi har att göra med här är mer än amatörfilmare som söker sig femton minuter av berömmelse, även om det intrycket är lätt att falla för. Den som gräver lite djupare upptäcker snart att det är ett professionellt karrärsval vi bevittnar. Charles Trippy och Allison Speed, för att ta ett exempel, är både youtube:are på heltid, de har sagt upp sig från sina arbeten för att producera film. Och det funkar.
Får man tillräckligt många prenumeranter eller tittare blir man erbjuden att bli en så kallad Youtube-partner och får dela på den egna kanalens annonsinkomster med Youtube. Vidare finns det sponsringsmöjligheter och konsultuppdrag för den som bestämmer sig för att leva på att publicera filmklipp.
Än så länge verkar fenomenet vara begränsat till USA. Den lilla grupp med människor som numera livnär sig på Youtube verkar dessutom för det mesta hålla sig till nöjesmeckat Kalifornien. Receptet för framgång verkar annars vara givet, ladda upp sketcher, eller scener ur ditt liv. Den senare lösningen ger en unik återkoppling med tittarna och verkar vara den mest hållbara.
I den nya dokusåpan väljer folk att dokumentera sina liv inför miljontalet tittare och eftersom det inte finns några garantier måste man både vara ihärdig och ärlig mot sin publik. Någonting exempelsvis Charles Trippy och Allison Speed har lyckats väldigt bra med.
Att verkligen ”lyckas” verkar för den delen inte vara lätt. Konceptet dagliga uppdateringar tär på de flesta, och även om många försökt har många givit upp redan efter någon månad. Exemplen på lyckade heltidsyoutubare är inte många, men bland dem hittar vi exempelvis nya raketet Shay Carl med familj, veteranen Philip DeFranco och den minst lika erfarna Lisa Nova.
Över telefon är det föräldrarna som undrar hur min nya hylla ser ut, först hänvisar jag till Ikea men tänker sen att det är alldeles för tråkigt. Jag har länge försökt lära mig sätta ihop lite videos och filmklipp, varför inte börja nu? Sagt och gjort.
Först var jag inne på temat ”unboxing” (det är därför jag ser ut att prata i början av filmen), men det var alldeles för gammalt och gjort, istället fick jag idén att hämta min inspiration från Tyskland. Och resultatet talar för sig:
Rubriken är för övrigt en fantastisk röra där Google translate får ta på sig skulden. Jag var inte den som pluggade tyska då det begav sig.
Enda besvikelsen – jag har fortfarande för mycket prylar. Spelen och filmerna till exempel får inte plats bland böckerna, suck, de är kvar i flyttlådan tills jag hittar en lösning.
